Anarkismen på Kuba – del 1

El Productor, kubansk anarkistisk tidning från slutet av 1800-talet.

 

Kuba har en lång historia av anarkistisk organisering, något som sällan nämns när enpartistaten diskuteras i stora medier eller inom partivänstern.

Gustavo Bengtsson skriver här om Kubas historia utifrån boken Cuban Anarchism: The History of a movement (2001) av Frank Fernández.

Första delen i denna artikelserie sträcker sig från mitten av 1800-talet fram till att Spanien förlorade Kuba som koloni år 1898.

 

Spanska och franska influenser

De socialistiska idéerna kom till Kuba runt år 1850 i samband med en massiv arbetskraftsinvandring från Spanien. Denna organiserades av den spanska staten som var orolig för att Kuba höll på att ”afrikaniseras” till följd av den stora slavhandeln.

Med de spanska arbetarna kom även den franske anarkisten Pierre-Joseph Proudhons idéer. Idéerna, som kallas mutualism, blev grunden för Kubas arbetarrörelse.

Kubas första arbetartidning La Aurora (1865) inspirerades av mutalism men var främst fokuserad på folkbildning. Att läsa högt ur La Aurora på arbetsplatserna blev snabbt en vana för Kubas arbetare, en vana som kom att betyda mycket för spridandet av anarkism.

Tidningen ökade klassmedvetandet och strejker för bättre arbetsvillkor blev allt vanligare. Det grundades också flera arbetarsällskap, kulturcentra och skolor i Proudhons anda. Denna positiva utveckling pågick ostört fram till Kubas första självständighetskrig mot Spanien, Det tioåriga kriget, som pågick 1868–78.

Bland dem som kämpade för självständighet, separatisterna, fanns deltagare från Pariskommunen som flytt till Kuba efter kommunens fall 1871. Med dem kom Proudhons inflytande att öka ännu mer. Det var främst hans idé om federalism och decentralisering som anammades av självständighetsrörelsen.

Kriget förlorades men separatisterna lyckades krossa sockerbaronernas inflytande och sätta stopp för slavhandeln på ön.

 

Anarkistisk organisering

Efter kriget kom kubanska anarkister i kontakt med spanska anarkister i New York. Tillsammans hjälptes de åt att smuggla in anarkistiska pamfletter från Barcelona. Detta resulterade i Kubas första uttalat anarkistiska organisation, Alianza Revolucionaria Socialista (ARS). Anarkisterna på Kuba började kämpa emot reformismen inom öns arbetarrörelse. Det handlade framförallt om klasskamp före klassamarbete. ”Inget skrå eller annan arbetarklassorganisation ska vara bundna till kapitalisternas fötter”, var anarkisternas slagord som fick genklang bland Kubas arbetare.

Efter denna princip grundades organisationen Junta Central de Artesanos 1885 med ambitionen att organisera och ena Kubas arbetare i federationer. För att nå ut med sitt budskap började flera anarkistiska tidningar att publiceras, den mest populära, El productor (1887) kom ut två gånger i veckan. De efterföljande åren ökade antalet strejker och de var uteslutande organiserade av anarkister och deras fackföreningar.

De olika fackförningarna organiserade sig två huvudsakliga federationer: Alianza Obrera och La federacion de Trabajadores de Cuba (FTC). I oktober 1887 organiserade FTC Kubas första arbetarkongress där båda federationerna deltog. Kongressen antog ett slags manifest på sex punkter. Bland annat gavs varje grupp fullständig frihet och självständighet, och man ställde sig ”mot alla spår av förmyndare” inom arbetarorganisationer. Den mest omdiskuterade delen var ett förbud inom federationen mot alla politiska och religiösa doktriner.

Med manifestet i ryggen kämpade fackföreningarna på ännu mer och vann många strejker tack vare den solidaritet som existerade mellan arbetarna.

Anarkismens framgång på Kuba berodde främst på att organisationerna fokuserade uteslutande på den ekonomiska kampen. De höll sig utanför politiken och debatten om Kuba borde fortsätta vara en spansk koloni eller inte. Därför hade de spanska myndigheterna en viss tolerans för de anarkistiska aktiviteterna. Toleransen hindrade dock inte att myndigheterna, i syfte att försvaga organisationerna, utvisade en del aktiva anarkister som migrerat till Kuba. Det hände också att anarkisternas tidningar stängdes ner eller censurerades.

 

Nationalistisk separatism och anarkismen

Trots att Det tioåriga kriget förlorades gav separatisterna inte upp sin dröm om ett självständigt Kuba. I separatisternas ögon var anarkisterna ett problem. Anarkisterna stod för solidaritet mellan arbetare över nationsgränserna och kunde till exempel strejka på arbetsplatser med kubanska ägare som stödde separatisterna ekonomiskt. Separatisterna valde kapitalisternas sida och spred lögner om att anarkisterna var Spaniens marionetter och skickade våldsamma strejkbrytare på arbetarna.

Separatisterna insåg dock snabbt att det var viktigt att ha stöd från arbetarklassen och ändrade strategi till att syssla med välgörenhet för Kubas fattiga arbetare för att kunna sprida sin propaganda.

Strategin lyckades och 1892 var separatisternas idéer så spridda i alla samhällsskikt att anarkisterna inte längre kunde ignorera frågan. Vid en landsomfattande kongress som hölls i hemlighet samma år höll anarkisterna fast vid sin huvudsakliga åsikt att skillnaden för arbetarklassen inte skulle vara speciellt stor i en republik, och tog upp USA som exempel. Samtidigt kunde de inte motsätta sig något så många kubaner nu drömde om. Kongressen beslutade att de skulle försöka närma sig separatisterna så långt det gick utan upphöra vara revolutionärer. Internt brakade det loss en livlig debatt. En del ansåg att man skulle kämpa för revolutionen först efter man uppnått självständighet. Andra ansåg att hela självständighetskampen var mer än meningslös för arbetarklassen.

De spanska myndigheternas reaktion på att anarkisterna närmat sig separatisterna var hård. Arbetare förbjöds att hålla möten och anarkisternas tidningar tvingades lägga ner. Utöver detta blev nästan alla från kongressen arresterade och ett flertal blev utvisade.

 

Separatister och anarkist-separatister

Separatiströrelsen befann sig till stor del utanför Kuba, främst utmed Floridas kustlinje. De organiserade sig i olika föreningar. Det fanns även anarkistiska separatistgrupper. Till slut kom separatisterna fram till att det var bäst att först utarbeta ett enhetligt program och därefter fundera på den väpnade kampen. I samma veva grundades ett revolutionärt parti: Partido Revolucionario Cubano, PRC. Det var uppbyggt på autonoma, decentraliserade revolutionära grupper som agerade utefter direktdemokratiska principer. Partiet var inget vanligt parlamentariskt parti utan rent revolutionärt.

Kubanske anarkosyndikalisten Enrique Roig San Martín.

De två huvudsakliga anarkistgrupperna hette Club Roig San Martín efter en omtyckt kubansk anarkist som dött efter att ha suttit fängslad. Ett ironiskt val eftersom han varit en stor motståndare till separatisterna. Den andra klubben hette Fermín Salvochea efter en andalusisk anarkist som var anhängare av Kubas självständighet.

Anarkisterna som stödde separatisterna gjorde så i hopp om att den framtida republiken skulle ge dem mer frihet att verka och propagera i, för den kommande revolutionens skull. Republiken var endast var ett medel i kampen för separatist-anarkisterna, inte ett mål i sig.

 

Det andra självständighetskriget

Det andra självständighetskriget bröt ut 1895 och varade i tre år. Kriget delade upp Kubas anarkister i två läger där de som var för kriget var i minoritet. Separatist-anarkisterna blev soldater eller stödde upproret ekonomiskt. En konsekvens av att anarkister deltog i upproret gjorde att repressionen emot rörelsen i stort blev hårdare. Bland annat blev det förbjudet att läsa högt på tobaksfabrikerna och flera ledande anarkister blev deporterade.

Spaniens svar på upproret var oproportionerligt grymt. Småbönderna på landsbygden fängslades i läger för att inte kunna hjälpa rebellerna. Uppåt 300.000 civila dog i dessa, av svält och sjukdomar. Procentuellt har antalet döda jämförts med de civila förlusterna Ryssland hade i andra världskriget. Spanien avslutade sitt styre på Kuba som de började det – med ett folkmord.

Anarkister i Spanien protesterade mot regeringen, vilket resulterade i hård repression som kulminerade i att hundratals anarkister fängslades, torterades och mördades i fortet Montjuïc i Barcelona. Som hämnd för detta och för grymheterna som Spanien stod för på Kuba (samt  på Filippinerna, som också befriade sig från Spanien) mördade den italienske anarkisten Miguel Angiolillo den spanske premiärministern Antonio Cánovas i augusti 1897. Attentatet gjorde att läget i Spanien blev så instabilt att kriget inte kunde fortgå på Kuba.

Premiärministerns efterträdare Práxedes Mateo Sagasta försökte rädda situationen genom att ge Kuba autonomi. Men det var för lite, för sent. USA såg sin chans och gick till attack mot Spanien 1898 genom att invadera både Kuba, Filippinerna och Puerto Rico samtidigt. Invasionerna började i april och i december samma år hade Spanien förlorat och tvingades skriva under ett avtal som gjorde att de förlorade alla sina kolonier till USA. USA lovade ekonomiskt tillväxt och ”social fred” genom att med järnhand skydda egendomar, industrier, banker och företag.

Den kubanska separatiströrelsen vann kriget med hjälp av USA, men förlorade freden till USA.

………………………….

Nästa del kommer handla om USA:s ockupation och arbetarrörelsen fram till att kommunistpartiets inflytande ökade på 1920-talet.