Anarkismen på Kuba – del 4

Historien och nutiden möts. CD med material utgiven av det nya anarkistkollektivet som tagit sitt namn efter 1920-tals-anarkisten Alfredo López.

 

Sista delen i Gustavo Bengtssons artikelserie om Kuba: från Fidel Castros maktövertagande till hans död.

Läs del 1–3 här.

 

1959 – Castro tar över

Anarkister som deltagit i gerillakampen mot diktatorn Batista hade gjort så i hopp om att ett slut på diktaturen skulle skapa ett friare samhälle för anarkister att verka i. De Castro-kritiska anarkisterna anklagade Castro för att vara opålitlig och endast ute efter makt. Kubas kapitalister tillsammans med USA hoppades däremot på att kunna manipulera Castro.

Bland det första Castro gjorde var att skapa en ”revolutionär regering” och införa dödsstraff, som användes flitigt när de ”revolutionära tribunalerna” dömde ”kriminella”.

Regeringen tog även över CTC (den statliga fackföreningen skapad under Batista) och ändrade namnet till Confederación de Trabajadores de Cuba Revolucionaria, CTCR.

Under januari 1959 rensades CTCR på personer som samarbetat med den förra diktaturen. Men trots anarkosyndikalisternas aktiva deltagande i kampen mot Batista var det främst de som drabbades av utrensningen.

Lyckligtvis lyckades en del anarkosyndikalister hålla sig under radarn, eller räddades av sina fackföreningskamraters protester. Trots utrensningarna behöll anarkisterna ett förvånansvärt lugn. Genom sin press försökte de förmå arbetarna att motverka centraliseringen och i stället verka för arbetarstyrda arbetarorganisationer. De protesterade även mot militärens närvaro vid fackföreningsvalen men fick inget större gehör hos arbetarklassen som fortfarande var entusiastiska över Castro.

Inom ett år stod staten helt och hållet under Castros och hans närmaste mäns kontroll.

I slutet av 1959 började några av de närmaste männen protestera mot PCC:s växande inflytande och blev då anklagade för att vara ”revolutionens fiender” eller ”Yankee-imperialismens agenter”. Flertalet fängslades och dömdes till långa fängelsestraff eller avrättades. De som hade tur försattes i stället i exil.

Kritikerna som lyckades komma undan repressionen var erfarna militanter och svarade med sabotage och några bombattentat. Aktionsgrupperna var till en början var anti-kommunistiska men blev sedan anti-Castro. Våldsspiralen kulminerade i återinförandet av de ”revolutionära tribunalerna” som dömde ut dödsstraff till vem som helst som blev anklagad för subversiva aktiviteter. Detta var början på flera år av statsterrorism och kontraterrorism.

 

Kampen om kontroll över fackföreningarna fortsätter

Under en CTCR-kongress 1959 var kommunisterna i minoritet. Av kongressens 2 854 delegater hade kommunisterna inflytande på endast 265 stycken. De föreslog därför att man i stället skulle rösta fram delegater till en kommitté, där alla delegater skulle få lika stort inflytande. Förslaget röstades ner och kongressen körde fast.

Fidel Castro dök upp på kongressen och talade om ”enighet” och nödvändigheten av revolutionära ledare som hade kongressens fulla stöd. Till slut hamnade CTCR i statens händer. Anarkosyndikalisterna var emot både kommunistisk och statlig kontroll men valde att vara tysta eftersom de visste vad som kunde hända dem som opponerade sig mot regeringen.

Utöver detta sattes en ny utrensning igång, som drabbade vanliga arbetare som motsatte sig PCC:s växande inflytande.

 

Staten tar över produktionsmedlen

Allt eftersom Fidel Castro blev mer och mer marxist-leninist ökade pressen på anarkisterna att försöka förmå kubanerna att inse vad som höll på att hända. Regimen konfiskerade alla storföretag, rancher, tobaks- och sockerindustrin – alltså hela den nationella ekonomin – och produktionsmedel från både kubanska och internationella kapitalister och banker.

Så långt var anarkisterna helt med revolutionen. Vad de oroade sig för och motsatte sig, var att i stället för att arbetarna och bönderna fick direkt kontroll över produktionsmedlen och ekonomin, var det staten och en regering som dag för dag blev mer och mer totalitär.

Kubanen och anarkisten Abelardo Iglesias sammanfattade anarkisternas position under sin exil i mitten av 60-talet:

”Att expropriera kapitalistiska företag, föra över dem till arbetarna och teknikerna, det är en revolution. Men att omvandla dem till statsmonopol där arbetarens enda rättighet är att lyda order, det är en kontrarevolution.”

 

Snaran dras åt

Sommaren 1960 skrevs ett upprop som signerades av ”En grupp syndikalister”. Det var medlemmar i anarkistfederationen ALC (se del 3 i artikelserien) som på grund av den hårda repression som dissidenter utsattes för valde en anonym signatur. Uppropet attackerade staten i alla dess former och kritiserade revolutionens auktoritära utveckling, bland annat centraliseringen av jordbruket och militariseringen av folket. I stället framhävde de frihetliga förslag och lösningar.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Talande är att det inte var regeringen som attackerade uppropet först, utan PCC. PCC drog till med sina standardanklagelser om att anarkisterna var ”yankee-agenter” et cetera. För rörelsens mest militanta aktivister fanns det inte många val. Att sätta sig emot den ”revolutionära” process som pågick var detsamma som vara ”kontrarevolutionär” och innebar antingen fängelse eller avrättning.

Majoriteten av anarkisterna valde väpnat motstånd, utan framgång, med många döda kamrater som resultat. En hemlig bulletin som hette MAS (Movimiento de Acción Sindical) publicerades och attackerade både PCC och Castro.

Den 17 april 1961 stod amerikanska CIA bakom ett invasionsförsök, känt som Bay of Pigs/Grisbuktsinvasionen. Försöket misslyckades och gav Castro-regeringen den ursäkt den behövde för att krossa all inrikes opposition och befästa sin totalitära makt. Castro gick ut och kallade sig själv ”socialist” och ställde ett ultimatum: antingen var man med regeringen eller så var man en fiende.

Till skillnad från tidigare situationer fanns för anarkisterna inte längre möjligheten att ställa sig utanför partipolitiken och fokusera på ekonomiska frågor, eller samarbeta med andra oppositionella krafter. Antingen stödde man diktaturen eller så stod man inför fängelse, exil eller avrättning.

Oförmögna att föra en väpnad kamp mot regimen valde de flesta anarkister att gå i exil och fortsätta kampen därifrån.

 

De som blev fast

De anarkister som blev fast på Kuba har genomlidit samma straff som andra kubaner som anklagats för ”kontrarevolutionära brott”. Amnesty International och andra människorättsorganisationer har skrivit flera rapporter om misshandeln, vanvården och den tortyr som förkommer i kubanska fängelser.

Enligt vittnesmål från tre före detta politiska fångar, som satt mellan 15 och 20 år vardera, är fängelserna överfulla med fångar som behandlas mycket brutalt. Om en fånge gick med på att studera marxism-leninism behandlades hen bättre. De som vägrade trakasserades så svårt att de hungerstrejkade tills de hamnade på sjukhus. Flera hamnade även i vad som kallas för ”Hålet”: extremt små celler, en aning större än en kista, där fångarna stängs in i allt ifrån ett par dagar till flera veckor, utan ljus. Vanvården tog så hårt på folk att det inte var ovanligt att fångarna dog strax efter att de släppts.

I början av 1960-talet fanns det nästan 60 000 politiska fångar. Det var fler fångar än det fanns fängelse till, så Castro satte igång en kampanj att bygga upp fler fängelser. I mitten av 70-talet rapporterade Amnesty International att endast 20 000 fångar släppts.

Anarkisterna som tagit sig ur Kuba och hamnat i Miami organiserade kommittén Comité Pro-Libertarios Presos (Kommittén för frihetliga fångar) som gjorde vad de kunde för att underlätta situationen för sina kamrater som stannat kvar på Kuba.

 

Den internationella anarkiströrelsen och Castro

Precis som vid den ryska revolutionen 1917 gladdes stora delar av den internationella anarkiströrelsen åt att en revolution genomförts på Kuba och var ovilliga att lyssna på kritiska röster. Nyheterna som kom från Kuba var dessutom blandade, då det fanns anarkister som valde att samarbeta med Castro och hans regering (precis som anarkister samarbetat med Lenin) – allt för att ”skydda revolutionen i sig”.

Agustín Souchy, här på besök hos Hudiksvalls LS 1977. Ur SACs arkiv.

En av de första objektiva analyserna av revolutionen kom från den tyska anarkisten och antifascisten Agustín Souchy som levde i exil i Sverige. Han hade en internationellt erkänd status för sitt livslånga engagemang i anarkiströrelsen. Agustín Souchy var en utbildad jordbrukare och hade deltagit i spanska revolutionen både i kollektiven och vid fronten. Han bjöds in av Kubas regering i hopp om att han skulle skriva positivt om Kuba, vilket skulle ge Castro-regimen stöd ifrån den internationella anarkiströrelsen. Men i sin pamflett Testimonios sobre la Revolución Cubana, som lyckades tryckas utan att gå igenom statens censur, kritiserade han i stället utvecklingen för att närma sig Sovjetmodellen för mycket. Tre dagar efter att Souchy lämnat ön, konfiskerade regeringen hela upplagan och förstörde den. Pamfletten trycktes senare upp igen av ett anarkistiskt förlag i Argentina.

Till Castro-regimens räddning kom i stället dokumentet ”Ett klargörande och en deklaration av Kubas frihetliga”. Den skrevs av Manuel Gaona Sousa, en kubansk veterananarkist på 70 år, som vände totalt och inte drog sig för att ange sina kamrater för att rädda sitt eget skinn.

Deklarationen upprepade regeringens anklagelser om att anarkisterna som kritiserade Castro egentligen var CIA-agenter och att deras insamlingar för att hjälpa sina kamrater och deras familjer att fly från Kuba var ett lurendrejeri. Dokumentet påstod dessutom att det inte pågick någon förföljelse av anarkister på Kuba utan att alla anarkister var på Castros sida.

Anarkisterna som flytt från Kuba organiserade sig i både Miami och New York. De fick stöd av spanska anarkistgrupper som också levde i exil. Exilorganisationen Movimiento Libertario Cubano en el Exilio, MLCE, grundades.

Mest stöd och hjälp fick de av New York-baserade Libertarian League vars medlemmar var internationellt kända och omtyckta veteraner. Genom sin tidning Views & Comments lyckades de få anarkister och deras organisationer världen runt att hjälpa sina kubanska kamrater. Med hjälp av insamlingarna lyckades 66 anarkister med familjer fly från Kuba. Majoriteten av anarkisterna som lyckats fly började direkt med en kampanj för att avslöja situationen på Kuba och samla ihop mer pengar för att försöka få över ännu fler kamrater. Men allteftersom Gaonas deklaration spreds ebbade stödet för exil-anarkisterna ut.

 

Kuba som symbol för socialism

Med tiden blev Kuba en symbol för socialism och det blev svårare för exil-kubanerna att få sina Castro-kritiska artiklar och vittnesmål publicerade i den internationella pressen, både på grund av att folk misstänkte att författarna var CIA-agenter men kanske framförallt för att man var orolig för att kritiken skulle skada revolutionen i sig. Så här i backspegeln går det att förstå förvirringen och varför lögnerna om att anarkisterna i exil var agenter från USA verkade rimliga. USA välkomnade alla som ville fly från Kuba med öppna armar – även anarkister, trots en lag från 1921 som förbjöd anarkister inträde i USA. Anledningen till detta var den enkla retoriken ”min fiendes fiender är mina vänner”.

Debatten mellan anarkister som var för eller emot Castro-regimen var mest intensiv i Sydamerika där oppositionen var i minoritet. Under en internationell anarkistkongress i Italien 1965 däremot, bjöds en representant för MLCE in för att argumentera för sin sak. Det resulterade i att sju olika anarkistorganisationer från Italien, Argentina, Mexiko, Storbritannien, Spanien, USA samt syndikalistiska SAC från Sverige tog ställning sig mot Castro-regimen och gjorde vad de kunde för att genom sin press och aktioner stödja Kubas anarkister i kampen mot Castro både i och utanför Kuba. Trots detta tog stödet för Castro överhanden inom vänstern i allmänhet.

 

Anarkismen får nytt liv

I samband med studentrevolten i Frankrike 1968 fick anarkism, och andra socialistiska men marxist-kritiska strömningar, ett uppsving runtom i världen. Mellan 30 augusti och 9 september samma år hölls den största internationella  anarkistkongressen på över ett halvt sekel i Carrara i Italien där flera olika anarkist- och syndikalistfederationer från världen över (bland annat SAC från Sverige) deltog. Kubanska exilorganisationen MLCE hade inte råd att skicka en egen representant och bad därför en kamrat från Mexiko att representera dem.

På kongressen diskuterades relationen mellan anarkism och marxism i både ryska, spanska och kubanska revolutionen. Kongressen var överens i sitt fördömande av Lenins och Stalins förräderi i samband med revolutionerna i Ryssland och Spanien men var väldigt tveksamma och försiktiga när det gällde situationen på Kuba. Kuba var förvisso Sovjetunionens satellitstat, men utan att riktigt förklara hur och varför så ansågs situationen vara annorlunda och man hoppades därför att anarkismens idéer skulle genomtränga regimen inifrån och förändra den.

Nästan 50 år senare vet vi att det inte stämde. Den här inställningen gjorde att anarkiströrelsens stöd för Castros regim ökade med tiden medan Kubas anarkister lämnades åt sitt öde. Än i dag hänger vissa anarkister fast vid den romantiserade bilden av Kuba som en socialistisk förebild.

 

Sovjetunionens fall och anarkister på Kuba i dag

Sovjetunionens fall innebar bland annat att den kubanska statens kontroll över kulturlivet lättade något, vilket gjorde att punken kunde blomma upp på Kuba. Den anarkistiska symbolen, ett inringat A, började synas bland graffitimålningar. Den förstods av kubanerna som en symbol för frihet och väckte ett nytt intresse för anarkism som ideologi hos vissa. Det var främst anarkismens antiauktoritära essens och humana karaktär, samt kritiken av byråkrati, idéerna om självstyrande organisering och social rättvisa, som tilltalade.

Den nya generationen anarkister var inte många till antalet och behövde fortfarande verka i hemlighet. Deras grupper studerade anarkism och försökte väva in anarkism i olika protester och projekt. Anarkisterna samarbetade med andra autonoma vänstergrupper som också var antiauktoritära men inte nödvändigtvis anarkistiska. Tillsammans med sådana vänstergrupper startades olika antikapitalistiska projekt där de fritt kunde diskutera situationen på Kuba och landets framtid.

Under början av 2000-talet startades ett informellt stödnätverk för frihetliga fackföreningsaktivister och sympatisörer, GALSIC (Grupo de Apoyo a los Libertarios y Sindicalistas Independientes en Cuba). Nätverket har utsatts för repression men sprider bland annat bulletinen CUBA libertaria.

År 2010 kände anarkisterna ett behov att organisera sig i ett separat anarkistiskt kollektiv och grundade TLAL, Taller Libertario Alfredo López (Alfredo López frihetliga verkstad). Namnet kommer från anarkosyndikalisten och CNOC-grundaren Alfredo López som år 1925 fängslades efter falska anklagelser om bombattentat (efter att han frigivits 1926 ”försvann” han, kroppen hittades sju år senare).

Kollektivet började studera Kubas anarkistiska historia och blev stärkta och motiverade av det de fann. Den nya generationen anarkister insåg att den socialism som existerat på Kuba sedan Castro tog makten inte främjat en utveckling av självorganiserad kollektiv solidaritet, utan tvärtom bidragit till en ohygglig individualism, utan känsla för kollektivt agerande och utbyte av kunskaper. Kubanerna hade vant sig vid representativ organisering från ovan. För att nå ut med information om anarkism i allmänhet till vanliga kubaner utan tillgång till internet har kollektivet startat en papperstidning, ¡Tierra Nueva! (En ny värld). Via kontakter med anarkistgrupper i bland annat Spanien, Frankrike och USA har gruppen influerats av kritik av industrialism och avancerad teknik, men också tagit till sig anti-sexism och hbtq-rättigheter. En Regnbågsaktivist-grupp har startats. I dagsläget har kollektivet planer på ett aktivitetshus, ett anarkistiskt bibliotek med mera.

Kollektivet Taller Libertario Alfredo López samlar in pengar för att kunna driva ett eget center.

År 2015 var anarkister på Kuba även med om att grunda en ny organisation för anarkister i Centralamerika och på Karibiska öarna, Federación Anarquista de Centroamérica y el Caribe. Federationen hoppas  kunna stärka anarkiströrelsen i regionen och sprida anarkismens idéer.

År 2016 dog Fidel Castro och i samband med ”landssorgen” gav CUBA libertaria ut ett specialnummer om frihetlig socialism och det kubanska folkets framtid. Det sista kapitlet om Kubas anarkister verkar inte vara skrivet än.

……………..

Källor

Cuban Anarchism: The History of a movement, av Frank Fernández (2001)

El Anarquismo en Cuba. 1857-2016, av Octavio Alberola (2014)