Anarkistisk pedagogik, del 1

Louise Michel

Louise Michel 1830-1905

 

Gustavo Bengtsson har undersökt hur anarkister genom tiderna hanterat pedagogik, skolväsende och barnuppfostran.
De tidigaste exemplen är från mitten av 1800-talet.
Del två och tre kommer handla om 1900-talet och 2000-talet.

 

Inledning

En gång frågade jag en anarkistvän som har två döttrar i min egen ålder, hur hon uppfostrat dem till att också bli anarkister? Hennes svar blev enkelt. Hon hade inte ”uppfostrat” dem till att bli anarkister. Inga särskilda regler. De hade både fått leka med Barbiedockor och äta på McDonalds – i motsats till många andra familjer med mindre frihetliga vänsteridéer.

På den tiden lät detta som revolutionära dödssynder för mig. Men i senare samtal med andra anarkister som vuxit upp i familjer där en eller flera vuxna familjemedlemmar varit anarkister, visade det sig att ingen direkt upplevt att det tjatades mycket om anarkism. I samtalen kom vi dessutom fram till att de flesta vi kände till som vuxit upp med anarkistföräldrar, också blivit anarkister själva.

Det politiska engagemanget varierade i familjerna. Gemensamt var man upplevt att man haft en friare uppväxt än sina kompisar. Detta ledde till idén att har man väl smakat på friheten, så vill man fortsätta vara fri.

Samma idé genomsyrar hela det anarkistiska tänkandet: Det enda sättet att lära sig leva i frihet är att leva i frihet – inga omvägar.

Anarkism handlar om självständiga individer som går samman för att uppnå gemensamma behov, mål och visioner. Målet med anarkistisk pedagogik är att skapa just individer för ett sådant samhälle. Frihetsälskande individer som vågar tänka själva, gå sin egen väg. De ska också vara ansvarsfulla och respektera andras individualitet och frihet.

Anarkister har genom tiderna ägnat sig åt vuxenutbildning utefter samma principer: stärkande av individen och väckande av lusten att lära. Men för att begränsa ämnet kommer denna artikelserie att fokusera på barn.

 

Tidiga anarkistiska experiment och skolor

Att se barnet som sin egen person är centralt i den anarkistiska pedagogiken. Michail Bakunin skrev redan år 1865, i ett manifest för ett anarkistiskt sällskap, att den som skulle ingå sällskapet var tvungen att vara övertygad inte bara om kvinnans lika värde, utan också barnets. Barnet tillhörde varken föräldrarna eller samhället, utan snarare sin egen framtida frihet. Samhället skulle inte ha något annat mål eller uppgift än att ge barnen en rationell, mänsklig utbildning grundad på rättvisa och respekt. Barnet skulle absolut inte bli slaget eller bestraffat.

I samma anda och vid ungefär samma tid började anarkisten och läraren Louise Michel experimentera på en privat skola i Montmartre i Paris. Hon kombinerade lek med inlärning.

I hennes spår dök ett par så kallade Moderna skolor upp i Frankrike. Där fick föräldralösa barn studera och bo. Man ville bevisa att även barn från ”dåliga förhållanden” kunde, om de fick möjligheter och tillgång till utbildning, bli något ”bra”.

En annan milstolpe i den anarkistiska pedagogikens historia är den spanske anarkisten Francisco Ferrers verk. Ferrer drev under det tidiga 1900-talet sin Escuela Moderna som lärde ut radikala sociala värderingar. Skolan blev en rationell motvikt mot den katolska kyrkans monopol på skolgång i Spanien.

Skolan blev snart nedstängd av staten. Men staten nöjde sig inte med det. Efter ett uppror 1909, av soldater som vägrat ge sig ut i ett krig för att försvara spanska kolonier, fängslades och avrättades Ferrer. Han var oskyldigt anklagad för att ha anstiftat upproren. Avrättningen väckte internationella protester – men också intresse för hans pedagogik.


Nästa del handlar om hur anarkistisk pedagogik spreds och utvecklades under 1900-talet.