Anarkistisk pedagogik, del 2

Gustavo Bengtsson har undersökt hur anarkister genom tiderna hanterat pedagogik, skolväsende och barnuppfostran.
Under 1900-talet startades flera anarkistiska skolor runt om i världen.
Del 1 i artikelserien om pedagogik kan du läsa här.

År 1909 avrättades den spanske pedagogen och anarkisten Francisco Ferrer (se del 1). Avrättningen väckte internationella protester – men också intresse för hans pedagogik. Efter hans död startades fler och fler skolor både i Spanien och runt om i världen, kanske främst i USA där anarkister startade flera så kallade Modern Schools.

tidningsklipp_1910

Bilden ovan: Ur New York Times söndagsmagasin, 1910, om Alexander Berkmans söndagsskola. Söndagsskolan var en del av den stora anarkistiska utbildningsrörelse som fanns i flera av USA:s städer. Det större porträttet visar Emma Goldman, också aktiv i New York vid denna tid.

 

Moderna skolor i USA

Anarkisterna kritiserade de statliga skolornas pedagogik som kuvade barnens fria själar till att bli lydiga, respektera auktoriteter och vara fogliga – de formades för att passa staten och kapitalismen.

I sin tidning Mother Earth, i artikeln ”Barnen och dess fiende”, skrev den kända anarkisten Emma Goldman (1869–1940) att samhället inte ville skapa kompromisslösa individer med mänskliga känslor och självständiga tankar, utan ”en tålig löneslav, automatiserad yrkesmästare, skattebetalande medborgare eller en rättfärdig moralist.”

Anarkisterna lämnade dock inte de barn som gick i statliga skolor i sticket, utan engagerade sig tillsammans med andra aktörer i olika kampanjer, till exempel för att förbjuda aga i skolorna.

I de anarkistiska skolorna ville man att kunskapsintagande skulle ske så pass fritt och naturligt som möjligt. Barnen skulle inte bara repetera vad de lärt sig automatiskt, utan också förstå hur de kunde använda sig av kunskapen för att lära sig mer.

Tanken är att barnet ständigt lär sig saker naturligt, i sina lekar. La man sig inte i denna naturliga process skulle barnens lust att lära sig öka. Nyfikenhet och äventyrlighet uppmuntrades så mycket som möjligt för att barnen skulle utvecklas till fullständiga och självständiga tänkande individer.
Barnen kom till skolorna, gjorde det de hade lust med, och lärde sig av bara farten.

Andra idéer som dominerade i skolorna var vegetarisk mat och mycket friluftsliv. På skolan i kolonin Stelton, där många anarkister bodde, hade man ett slags internat för barn vars föräldrar arbetade på annan ort. Det var en sovsal utan väggar, där barnen bodde året runt. På vintern fick de helt enkelt bädda in sig i massvis med filtar och sovsäckar.

Också Montessori-pedagogiken hade ett inflytande på vissa skolor. Därtill ansträngde man sig för att sudda ut hierarkin mellan elever och lärare.

Tron på det naturliga lärandet var stark. En historia om en Modern School i USA, som dock är svår att belägga, berättar om ett par pojkar som tio år gamla ännu inte lärt sig läsa och skriva. En dag när de som vanligt bestämde sig för att ge sig av från skolan för att gå på äventyr, smet de in på en stumfilmsvisning. Där blev de så besvikna på att de inte kunde läsa texten på filmduken, att de dagen efter insåg nyttan av att kunna läsa, och lärde sig läsa och skriva.

 

Skolbarn under spanska revolutionen

Skolorna ville hålla både religion och politik utanför inlärandet, och fokusera snarare på humanistiska och rationella värderingar.

Aurora Molina, som gick i skola under den spanska revolutionen på 1930-talet, berättar i dokumentären Vivir la utopía: ”Vi läste aldrig Bakunin, eller Kropotkin, utan snarare Tolstoy och mer humanistiska verk, det var ingen revolutionär skolning.”Escuela_Moderna

Anarkisterna tog avstånd ifrån de auktoritära socialisternas pedagogik där barn användes som propagandamaterial. I boken Free Women of Spain beskrivs företeelsen med barn som marscherade i uniformer som en styggelse: ”Barn kan inte, och bör inte, vara varken katoliker, socialister, kommunister, eller frihetliga. Barn ska endast vara vad de är: barn”.

Då skolorna var arbetarklassorienterade hade man förutom vanliga lärare även yrkespersoner som undervisade i sitt yrke, exempelvis målning, vävning eller snickeri.

En person utan känsla eller kreativitet ansågs dock inte passande som lärare. Följande är riktlinjer för lärarna i de spanska moderna skolorna:

1. Pedagogik måste ses som en konstform, grundad på kreativitet.

2. Utbildning handlar om en lärare som upptäcker i varje barn, i varje stund, den levande sanning som varje barn och varje stund har att erbjuda.

3. Det finns ingen doktrin som är så perfekt att den är legitim att påtvinga ett barn.

4. En lärare ska inte ”abstrakt älska barn”, utan varenda barn i hans eller hennes egenhet, och bör försöka lära sig av varje barn.

5. En lärare ska lära utefter varje enskilt barns kapacitet och förmåga.

6. En lärare ska undvika tävlan och utomstående belöningar och bestraffningar.

7. Klasserna ska vara små (helst inte fler än 10 barn per lärare).

 

Steltonskolan – inte tillräckligt anarkistisk?

Alla skolor levde inte alltid upp till sina ideal, och många fick ekonomiska problem. I USA tvingades många skolor stänga ner efter bara några år. Men skolan i Stelton, New Jersey höll ut ända in på 1950-talet.

I boken Anarchist Voices – An oral history of Anarchism i America av Paul Avrich intervjuas flera personer som var inblandade i de olika skolorna. Däri vittnar flera före detta elever om att exempelvis bestraffningar förekom på skolan i Stelton. Många väljer att förklara det med att grundarna av den skolan, Uncle och Auntie Ferm, inte var riktiga anarkister, utan mest intresserade av att driva sin egna experimentella pedagogik. En annan förklaring är att Auntie Ferm inte lyckats skaka av sig sin katolska uppfostran och sina år i kloster.

Ett av de före detta skolbarnen, Lydia Miller, berättar i boken om hur hon till sin anarkistiska mammas stora förvåning kom att gilla den statliga skolan mycket bättre. Hon behövde strukturerna, alla barn passade inte i den fria atmosfären.

Å andra sidan fanns det saker som inte var så fria på Steltonskolan. Som barn älskade Lydia Miller att läsa böcker, och lärde sig läsa som väldigt ung. Men Auntie Ferm var övertygad om att böcker inte var bra för barn under tio år, så Lydia fick inte lov att hänga i skolans bibliotek.

Lydia Miller ansåg att den största bristen på skolan var att den inte var anarkistisk nog.

 

Nästa del kommer handla om en anarkistisk skola på 2000-talet.