Anarkistisk pedagogik, del 3

Gustavo Bengtsson har i en artikelserie undersökt hur anarkister genom tiderna hanterat pedagogik, skolväsende och barnuppfostran. Nu är vi framme i 2000-talet och tittar på exemplet Paideia Escuela Libre.

Läs del 1 och del 2

I sydvästra Spanien, i staden Mérida, ligger en av de kanske enda uttalat anarkistiska skolorna som finns kvar i landet.

Följande grundar sig på en längre artikel i boken Anarchist Pedagogies, och är ifrån 2007. Då artikeln skrevs hade skolan 58 elever som var mellan 1,5 år och 17 år gamla.

Skolan har valt att grunda sig på uttalat anarkistiska värderingar. Detta trots påtryckningar från vissa föräldrar som velat göra skolan ”borgerlig” – behålla pedagogiken men inte värderingarna. Skolan har åtta lärare, sju kvinnliga och en manlig. Själva kallar de sig hellre ”underlättare av erfarenheter och processer”. Barnen kallar dem vid förnamn eller helt enkelt ”de vuxna”.

Skolan tillhör inte kategorin av frihetliga skolor där barnen bara kan dyka upp och göra vad de vill när de känner för det. Skolan bygger i stället på en dynamisk process som innebär skapande av ett fungerande kollektiv som hålls samman av vissa uttalade värderingar. Barnen och de vuxnas rättigheter är jämlika på skolan. Verksamheten är centrerad kring olika värderingar hämtade ur den anarkistiska filosofin: jämlikhet, rättvisa, solidaritet, frihet, icke-våld, kultur och viktigast: lycka. Hur dessa värderingar lärs ut är lika viktigt som vad de representerar.

Självförvaltning är en grundsten i Paideias verksamhet. Läraren Martín Luengo berättar att efter varje lov tappar barnen detta. När de kommer tillbaka och det exempelvis behövs skäras upp morötter händer det att barnen tittar frågande på lärarna. Hemma har de vuxna gjort allt, så fungerar det inte på skolan.

Varje aspekt i skolgången bestäms av alla på skolan på ett stormöte. Från lunchmeny, tidschema, personliga konflikter till vilka ämnen som ska studeras. Varje detalj diskuteras kollektivt och utan tvång. ”Deras tankar är inte fria när de måste fråga efter vad de ska göra. De är fria när det vet vad de vill. Det är så mycket enklare att bli tillsagd vad man ska göra än att vara fri. Lägga över ditt ansvar på andra är så enkelt”, förklarar Martín Luengo.

Barnen ingår i olika arbetsgrupper med olika uppgifter: sköta skolgården, städa lokalerna och laga mat. De vuxnas roll är inte att säga åt barnen vad de ska göra, utan barnen klarar sig själva. I matgruppen är den vuxnes roll att guida barnen i näringslära och liknande. Med den kunskapen väljer barnen menyn för hela skolan. Just matlagningen ses som en viktig del inte bara för att umgås kring måltiden, utan också för att lära sig bli mer självständig och lita på sitt eget omdöme.

Före varje termin anordnas ett stormöte, asembleas. Där diskuteras hur förra terminen gått och vilka ämnen eleverna vill studera i sina workshops, vilka arbetsgrupper de vill ingå i och hur schemat ska se ut. Det finns fyra åldersgrupper, alla med eget självvalt namn och klassrum. Åldersgrupperna är 5–7 år, 7–8 år, 9–11 år och 12–15 år.

Även förskolan har sin asemblea varje morgon, som hålls av 4–5-åringar.

En av lärarna förklarar för den imponerade intervjuaren att dessa barn nästan är bättre än de äldre på att hålla i stormöte – därför att de tar det så seriöst.

De minsta som inte kan tala än, kan naturligtvis inte vara med i beslutsfattandet. Men de vet ändå vad ett stormöte är, att man sitter tyst och lyssnar.

Kommissioner och öppna klassrum

På mellan- och högstadiet har Paideiaskolan så kallade kommissioner, bestående av två till fyra elever. Dessa kommissioner roterar så alla får möjlighet att vara en del av dem. Deras uppgift är att vara speglar som reflekterar skolans arbete.

Ett exempel är lösningskommissionen, vars uppgift att se efter om det finns problem och konflikter på skolan. Då ska de försöka hjälpa till att lösa problemet. Lyckas man inte kallar man till ett stormöte för finna en kollektiv lösning. Det finns också till exempel kommissioner för att observera skolbussen och för att ta hand om skolmaterial, samt till och med en värderingskommission med uppgift att se efter hur skolans värderingar följs.

Även studierna är en slags självförvaltning. När de olika grupperna valt sina fem ämnen de vill studera, får studenter skriva på ett ”kontrakt”. Där skriver de upp vilka personliga mål de har och vilket datum de tänker klara av dem. Kontraktet innehåller också vilka skolböcker och projekt man ska avklara, hur de tänker praktisera skolans anarkistiska värderingar och vilken gemensam arbetsgrupp de vill vara med i.

Lektionerna är självgående nästan helt utan lärare närvarande. När eleverna gjort sina uppgifter kollar läraren igenom dem. I slutet av varje termin går eleverna gemensamt igenom hur det gått att uppnå sina mål.

Lektionerna är, enligt artikelförfattarna, smått kaosartade. Men trots detta kan skolan skryta om riktigt bra resultat på de nationella examensproven. Eftersom skolan inte är godkänd av staten, måste dessa prov göras på andra skolor.

I stället för betyg använder sig skolan av omdömen, som innefattar skolans alla delar: skolämnen, kollektivt arbete, värderingar och så vidare.

Konfliktlösning

I artikeln, som grundar sig på reportrarnas tre dagar på skolan, dyker en konflikt upp. En ny pojke i skolan, Pablo, anklagas av en klasskamrat, Miguel, för att ha bitit honom. Miguel hade inte velat visa Pablo sin teckning.

Barnen samlar till ett stormöte. En självsäker sjuårig tjej tar på sig rollen som underlättare. En efter en berättar barnen sin version av det inträffade. Först efter att Pablo högljutt protesterat, innan det var hans tur att tala, kommer en vuxen, Lali, dit, för att se om hon kan vara till hjälp.

En elev kommer på att man ska jämföra bitmärket på Miguels arm. Alla barnen biter sig själva i armen, men bitmärket på Miguels arm är inte Pablos. Lali frågar om Miguel bitit sig själv, han skakar på huvudet. Hon förklarar för Pablo att han inte kan tvinga någon att göra något den inte vill.

Till Miguel säger hon att han måste hjälpa Pablo om han gör något våldsamt.

Hon lämnar sedan över till underlättaren igen, som ber om förslag på lösningar. Någon föreslår att Pablo inte ska få vara med i gruppen längre, en annan att han ska få stå utanför det gemensamma för en kort tid.

Lali kommer med ett annat förslag: Pablo är ny och måste lära sig vara på ett nytt sätt. Hur ska han lära sig det om han inte är i en grupp? Gruppen måste hjälpa honom och han måste respektera gruppen. Efter en omröstning accepteras Lalis förslag.

Att bli utestängd ifrån kollektivet är den vanligaste formen av tillrättavisande – studera och äta ensam, utan sina vänner. Sedan får man säga till när man förstått att man betett sig illa och kalla till ett stormöte, där man får förklara sig. Sedan är det upp till asemblean att bestämma utgången.

”Det hela påminner om om en maoistisk självkritik- och bekännelseritual”, skriver författarna, ”men den vikt som läggs på både ansvaret hos individen och på kollektivet, och det ständiga arbetet att eliminera alla former av auktoritet, ändrade snabbt vår uppfattning.”

Precis som en förväntar sig av en anarkistskola har det förekommit elevuppror. Ett par elever berättar en anekdot om när lärarna uteslöts ur skolan och eleverna styrde den själva: En strikt regel på skolan är att det inte är tillåtet att lämna stormötena utan tillåtelse ifrån mötesunderlättaren. Ett stormöte var ovanligt stökigt, eleverna skrek åt varandra. Pepa, rektorn, blev så irriterad att hon gick ut utan tillåtelse och de andra lärarna följde efter. Då detta inte var tillåtet bestämde sig eleverna för att utesluta lärarna. Lärarna gick med på detta och gick iväg.

I en vecka tog barnen hand om både skolan, varandra och sitt eget arbete. Barnen insåg till slut att det knappt fanns tid över till något annat när de var tvungna att sköta de vuxnas uppgifter också. Så barnen kallade på lärarna, och bad dem komma tillbaka.

Livet efter Paideia

När författarna träffar två elever som gått ut skolan och nu går på utbildningar på statliga skolor får de veta att de båda, Johanna och Laura, ofta hälsar på Paideia, ibland varje dag. De tycker skolan är mer som en familj än som en skola. Alla har ansvar och tar hand om varandra.

Något som var chockerande för Laura när hon började på ett statligt gymnasium, var att man satt i rader vända med ryggen mot varandra. En annan sak de reagerade på var relationen och stämningen mellan lärare och elever. De upplevde den ultra-maskulin, män som skriker och bestämmer, samt att de använde maskulina grammatiska termer hela tiden.

Men det svåraste av allt var att lämna Paida. De berättar att de lärt sig hur man lär sig saker och har därför en stor fördel till skillnad från sina klasskamrater, som verkar sakna både det och eller motivationen.

Något som förbryllar artikelförfattarna är att varken Laura eller Johanna är anarkistiska aktivister. De har inte heller hört om några före detta elever som är det.

Artikelförfattarna frågar sig om skolan verkligen är en del av de sociala rörelserna. Eller skapar den bara fria barn som till slut blir en del av kapitalismens kugghjul? Vill dessa unga vuxna, skolade i anarkism, verkligen ha en radikal förändring?

Eller kanske de har lärt sig att dölja sin anarkism och bli en del av samhället, maskerade som frisörer, brevbärare och sjuksköterskor. Läraren Martín Luengo förklarar sin syn på saken: ”Vi vill inte skapa ett rullband av anarkister. Varje elev måste välja sin egen väg”. För henne är den ideala eleven ”någon som praktiserar anarkism och anarkistiska värderingar var de än är”.

Hon fortsätter: ”I Spanien förstår inte många av ungdomarna som dras till anarkism dess grundidéer. De är attraherade av våld och uppror utan att förkroppsliga dess verkliga värderingar. Faktum är att de förkroppsligar precis det som staten identifierar med anarkism: oordning och smutsighet. Om du inte kan förändra ditt sätt att tänka, då kan du inte förändra någonting alls. I Mérida överför studenterna sina värderingar till andra – det är mer fritänkande lokalt här, fler frihetliga fackföreningar och en stark alternativ kultur.”

Hon avslutar med ett småleende: ”Ingen student har någonsin gift sig.”

Det här var den sista artikeln om anarkistisk pedagogik, för nu.