Bakom Barcelonas fängelseportar

Ska arbetare jobba med vad som helst utan att ta ansvar för vad jobbet innebär? På 1930-talet väcktes denna fråga bland Mallorcas arbetare och vissa ansåg att arbetarklassens värdighet vägde tyngre än lönen.

Trots att republiken, som hade utropas i april 1931, erkände en serie rättigheter för arbetarna blev republikens första månader konfliktrika. Barcelonas fängelse, la Modelo, fylldes av arbetare som hade protesterat, delat ut flygblad eller utfört sabotage. Största delen av dessa fångar var medlemmar i det anarkosyndikalistiska facket CNT.

I september 1931 beslutar en grupp arbetare att hungerstrejka för att kräva bättre villkor av fängelseledningen. Provinsens guvernör går med på att ha ett möte med fångar representerade. Under mötet, för att försöka få guvernörens medlidande, tas det in – bärs in av fångarna – några av de hungerstrejkande. Guvernören gör sig lustig över deras tillstånd. Reaktionen på guvernörens likgiltighet blir så våldsam att guvernören måste evakueras i all hast medan fångarna, på ungefär en halvtimme, förgör kapellen och verkstäderna. Dörrarna till cellerna slits bort och fångarna strömmar ut. Man samlar ihop cellernas madrasser på gården och bränner upp dem. Slutligen lyckas polisen få kontroll över situationen med hjälp av extremt våld. Ett tillvägagångssätt som fick en blodig fånge skrika – enligt den syndikalistiska tidningen Solidaridad Obrera – ”Har vi vunnit den här republiken för att prästerna ska härska?”. Fängelset Modelos celler är därefter obrukbara. Det bestäms att medan fängelset repareras ska fångarna inkvarteras i båtar som ligger förtöjda i Barcelonas hamn.

Snickare och hamnarbetare vägrar
Reparationen är i gång, men när det gäller celldörrarna utlyser CNT:s snickarfack bojkott. Ingen ska laga dörrar som används för att låsa in kamraterna. Bojkotten är effektiv, myndigheterna beslutar till slut att skicka dörrarna till en annan ort för att försöka få dem reparerade.

I slutet av september anländer till Palmas hamn en båt som innehåller en last från Barcelonas myndigheter: 250 trädörrar som behöver repareras. När hamnarbetarna får veta vad de ska lasta av på kajen uppstår det ett litet tumult. Arbetarna vägrar lasta av dörrarna. I hamnen är CNT det enda facket och de är medvetna om bojkotten som deras kamrater på fastlandet har utlyst. Nervöst ringer man till öns guvernör: Vad ska man göra? Efter några turer beslutar guvernören att ringa armén. En grupp värnpliktiga, bevakade av civilgardister, får uppdraget att lasta av och magasinera dörrarna i hamnen medan arbetarna tyst bevakar dem. Vissa av soldaterna försöker le urskuldande. Ön är liten och alla känner alla.

Men vem ska reparera dörrarna? Alla snickerier är medvetna att CNT inte kommer tillåta att bojkotten bryts. Trots det feta kontraktet, i en tid då 1929 års börsras i USA börjar märkas i ekonomin, är det få som vågar. Slutligen tar Can Fraus verkstad jobbet. Det är ett familjeföretag som har vunnit mycket pengar under Primo de Riveras diktatur (1923–1930) och är välkända för sina konservativa idéer. För att stoppa reparationen utlyser CNT strejk.

CNT:s många fiender
I den stunden har CNT flera konflikter på gång. Det socialistiska facket UGT har beslutat hålla en låg profil i arbetsfrågorna delvis för att visa högern att de är ”seriösa” och delvis för att deras kollaboration med diktaturen har gjort att arbetarna känner igen sig mer i CNT. Det är en hård kamp mot företagare och fabriksägare som är ovana att arbetarna kräver löneförhöjningar och bättre villkor. CNT angrips från alla håll. Som en skribent uttrycker det i den syndikalistiska tidningen Cultura Obrera i november 1931: ”I Inca kämpar textilarbetarna för bättre villkor och blir lockoutade? Till vilket fack är de anslutna? CNT. Då, slå hårt mot dem! Så arbetsköparna i hamnen har lockoutat Transportfacket eftersom de anser att de skadar affärerna i ön? Och medlemmarna är med i CNT? Slå hårt mot dem! (…) Och arbetarna i Calcetería Hispania Tapices, Vidal i Vda de Enrique Escada är med i CNT? Slå hårt mot dem! (…) Och kamraterna i strejk på Can Frau? CNT. Slå hårt mot dem!”.

Ibland är det inte bara företagarna som sätter käppar i hjulet för CNT:s verksamhet. Efter några veckor ser det ut som att CNT kommer att lyckas. Guvernören ger då order om att all information om konflikten är förbjuden i tidningarna. Arbetslösheten är stor under republiken och frestelsen därtill. Tidningen Cultura Obrera informerar om fem strejkbrytare. Ingen av dem är snickare till yrket och tidningen hävdar att de är medlemmar i UGT. Strejken på Can Fraus snickeri blir en hederssak för organisationen och alla medlemmar lägger 50 procent av sina löner på att stödja strejken. Pressen på facket ökar när två av Palmas stadshus ledamöter och medlemmar i det socialistiska partiet Miquel Bisbal – son till Llorenç Bisbal, öns socialistiska ”fader” – och Miquel Porcel uttalar sitt stöd för strejkbrytarna. För att öka trycket på de strejkande beslutar guvernören att besöka Can Frau. Där håller han ett tal inför arbetarna: Det är inte tid för strejker. Det är nu som arbetarklassen ska visa att de är mogna och kan sitt ansvar. Av de 40 arbetarna beslutar 15 avbryta strejken.

Nederlag och värdighet
Till slut förlorar CNT strejken. Efter nästan tre månader avblåses den. Alla arbetarna får komma tillbaka till jobbet förutom fem som blir avskedade. Strejken anses olaglig och åklagarmyndigheten yrkar fyra månader för Joan Mas och Pere Iglesias, två av de strejkande. Cultura Obrera kan inte låta bli att ironiskt kommentera åklagarens antagande: ”Om vi måste vara ärliga så tycker vi att domen som yrkas mot våra kamrater, för ett brott vi kan omöjligen se, är meningslös. Vana som vi är att se hur ’flyktlagen’ tillämpas på arbetarna, så tycker vi att allt annat är för milt. Är åklagaren säker att det är fyra månader och inte fyra år han begär för kamraterna?”.

Betalade CNT ett för högt pris?
De strejkande själva skriver i Cultura Obrera: ”Det finns andra saker än ’arbetstimmar’ och ’lön’ (…) Värdighet, den värdefulla egenskapen hos högaktade människor har de här dagarna slagit rot i de mallorcanska arbetarnas själar, som har hållit sitt ord och väljer att inte tjäna de pengar som är vitala för deras hem, om detta betyder att vara de som ger form till virket som ska användas för att låsa in deras bröder. Vi är inte alla lika. De olyckliga UGT-medlemmarna har nedvärderat sig och stackarna resonerar ungefär så här: om vi inte gör det, kommer några andra att göra det (…) Det är sant att arbetaren utför jobb som går emot dess värderingar och karaktär. Så är det. Men, den som har samvete, kommer den att handla emot det som hans samvete anser fel? Den som vet sin plats, kommer den att ta sin grannes? (…) Det är inte värdigt att som arbetare hjälpa den gemensamma fienden, kapitalismen, i stället för sina egna bröder. Detta har hänt i Palma. Barcelonas snickare vägrade reparera dörrarna som de sociala fångarna i Modelofängelset satte eld på. För kamratskap, för solidaritet, för värdighetens skull bestämde Palmas CNT-ansluta snickare att göra detsamma. Och gjorde de det därför de trodde att Barcelona skulle bli utan fängelse? De gjorde det därför att det var ovärdigt dem reparera dem. Snickarna anslutna till UGT (…) har vunnit, på jobbet, femton, tjugo eller hundra duros, etc men deras värdighet som människor har försvunnit ur deras samvete och nu är de inget annat än mänskligt avfall: de är mekanismer, packåsnor, hemska exemplar ur den mänskliga faunan”.

Den 13 januari 1932 kommer de reparerade dörrarna till Palmas hamn. De två lastbilarna är hårt bevakade av polisen när de kör in i kajen. Det blir inga protester och dörrarna lastas med destination till Barcelona.

Albert Herranz

 

Ordförklaring
Flyktlagen
Ley de fugas på spanska. Under perioden 1920–23 användes den flitigt mot den anarkistiska rörelsen: Fången släpps och blir sedan skjuten bakifrån eftersom hen har försökt fly. Barcelonas guvernör Severiano Martínez Anido (1862–1938) anses vara upphovsmannen till denna ”lag”.