Förtryckens samband och teori

Förtryckssamverkan, triple oppression, intersektionalitet. Vad är vad, vad är skällsord och vad har blivit akademiskt modernt? Med anledning av diskussionerna som pågår kring dessa begrepp så återpublicerar vi en omarbetad artikel ur Anarkism #2 – Tema feminism från 2012 där Annie Hellquist reder ut begreppen.
Med jämna mellanrum återkommer diskussionerna och de till synes låsta positionerna mellan identitetspolitik och vänsterpolitik. Mellan den politik som betonar normer och den som betonar strukturer och exploatering. Den här texten skrevs i syfte att reda ut och förenkla intersektionalitetsdebatten som den såg ut då. Den har omarbetats något. Bland annat har ett längre stycke om begreppet “Klassism” lagts till.

Ett kort svar på ingressens fråga är att förtryckssamverkan är försvenskningen av triple oppressionteorin, medan intersektionalitet är det som blivit akademiskt modernt och det stora skällsordet i sammanhanget är identitetspolitik. Men vi ska inte stanna där. Vi ska reda ut begreppen en gång för alla. Ytterligare ett kortfattat svar på frågan är att intersektionalitet och förtryckssamverkan är i princip samma sak: ett verktyg eller en modell för att förstå hur olika maktordningar samverkar och förstärker varandra. Konkret kan intersektionalitet handla om att titta på hur faktorer som klass, kön, könsuttryck, sexuell identitet, etnicitet, fysisk och psykisk hälsa och funktionalitet samverkar och påverkar vårt livsutrymme. Att titta sammantaget på alla de faktorer som avgör vår sociala position och handlingsutrymme, vårt kön, vår klass position, hudfärg och sexualitet. Huvudpoängen med begreppet är att visa på att vi ingår i fler sociala grupperingar än bara en enda och därför kan vi heller inte utgå från en enda social grupp (som exempelvis gruppen kvinnor) i våra analyser och vår kamp. Ingens liv är opåverkat av dessa maktordningar. Eller uttryckt med Marx termer, människan är en ensemble av sociala relationer. Forskarna och författarna till boken Intersektionalitet, Paulina de los Reyes och Diana Mulinari, skriver att det inte finns någon social position som inte skapats utifrån ojämlikheter baserade på kön, klass och etnicitet. Begreppet intersektionalitet används främst i akademiska sammanhang och förtryckssamverkan har mestadels figurerat i aktivistkretsar. Texten nedan kommer främst att behandla diskussionerna kring intersektionalitet och förtryckssamverkan och hur man kan förstå dem. En mer historisk och klargörande redogörelse för begreppen finns längs ned under ”Begreppen och bakgrunden”.

Norm/strukturdiskussion

Man kan se två huvudlinjer i hur tankar kring intersektionalitet och förtryckssamverkan används. Det ena har fokus på normer och avvikelse och den andra på strukturer och exploatering och fördelning. Med normer menas alla föreställningar, idéer och oskrivna regler som formar oss människor. Normer påverkar samhället i stort och vem som har möjlighet till inflytande. Vi är ständigt omgivna av normer som sätter gränser för hur vi är och får vara. Normerna är i stort sett osynliga så länge ingen bryter mot dem. Och det finns normer kring det mesta, hur man bor, klär sig, pratar, hur man organiserar sina relationer och så vidare. Att bryta mot normer får konsekvenser i form av diskriminering och utanförskap. Människor som bryter mot normer klumpas också ofta ihop i grupp och ses som likadana som varandra, men annorlunda från dem som lever upp till normen. De schabloniseras och stereotypiseras. Förenklat kan sambandet beskrivas så här: Normer → stigmatisering → diskriminering → orättvisa. Ofta försvinner klass ur analysen när folk använder intersektionalitet på det här viset, helt enkelt för att det finns svårigheter med att diskutera klass utifrån ett normperspektiv. Jag återkommer till det. Med strukturer å andra sidan menar man fördelning av ekonomiska resurser och politisk makt, exploatering, arbetsdelning, lagstiftning och så vidare. de los Reyes och Mulinari lägger störst tonvikt här, även om de säger att de inte lägger någon värdering i vad som är mest relevant av exploatering och diskriminering. Heteronormen försvinner ofta i den analysen för att den inte är lika lätt att lokalisera i materiella villkor. Struktur → exploatering → snedfördelning av resurser → orättvisa.
De här två synsätten är inte så enkla att separera och det är viktigt att kunna titta på en maktordning från olika håll. Ofta leder det ena också till det andra. En ordning som bygger på en norm, där avvikare från normen stigmatiseras, leder ofta också till exploatering. Ett konkret exempel på det är hur transkvinnor i många länder är utlämnade till sexhandeln, då de marginaliseras från arbetsmarknadens normer som säger att ens könsidentitet ska stämma överens med den kropp man är född i. Eller, om man tittar på klassamhället, så är arbetarklassens underordning en produkt av en politisk och ekonomisk struktur, men arbetarklassens position leder också till stigmatisering. Arbetarklassen stereotypiseras i stor utsträckning.

Om man betraktar klassamhället utifrån ett normperspektiv så hamnar medelklassen oundvikligen i fokus i och med den starka norm de bär upp och hur deras perspektiv hela tiden ses som det normala eller naturliga. Med en sådan fokusering försvinner överklassen och kapitalägarna helt ur fokus eftersom de inte ingår i normen utan bryter mot den, trots den enorma makt de sitter på. Och då missar man ju någonting fundamentalt med klassamhället. Tittar man å andra sidan på klassamhället endast utifrån materiella förhållanden så är ju det intressanta vilka som äger och vilka som arbetar, vem som exploaterar vem helt enkelt, och då hamnar kapitalägare och överklass i fokus, men medelklassen försvinner ur analysen, trots den makt de besitter genom att höras och synas överallt och sätta agendan. Man måste kunna balansera de här två perspektiven. I USA och Storbritannien, och på senare år även i Sverige, diskuteras klassism som den kulturella sidan av klassförtrycket. Det stora problemet med klassism som begrepp, är att det inte inte hjälper oss att förstå klassförtryck bättre. Det snarare fördunklar. Det kan verka som en behändig analogi till rasism och sexism, men den fungerar dåligt i praktiken. Löneskillnader mellan män och kvinnor eller att ingenjören med det svenska efternamnet och inte ingenjören med det arabiska efternamnet får jobbet – det är produkter av diskriminering. Att en arbetare tjänar mindre än företagets ägare har inget med diskriminering att göra. Orättvisorna baserade på klass återskapas inte för att en grupp betraktas som sämre än en annan, de är en effekt av kapitalismens funktionssätt. Det är problematiskt att en stor del av litteraturen där klassism förekommer inte nämner kapitalism. Men det klassism-begreppet vill sätta ljuset på är inte desto mindre viktigt att diskutera, med eller utan begreppet. De nedsättande attityder och stereotyper som riktas mot arbetarklass och fattiga, hjälper till att rationalisera och legitimera klassamhället, och verkar begränsande i människors liv.

Politik eller perspektiv?

De avtryck intersektionalitetsdiskussionen gjort i den akademiska världen och i vänsterdebatten handlar mycket om att ha perspektiv på olika saker. Man har ett klassperspektiv eller ett etnicitetsperspektiv och så vidare. Formeln kön-klass-etnicitet rabblas av bara farten, men frågan är hur långt analysen räcker. Omvandlas perspektivet på etnicitet automatiskt till antirasism, blir perspektivet på kön alltid feministisk kamp? Nej, så blir det ofta inte. Att ha ett klassperspektiv kan vara långt från att faktiskt vara motståndare till klassamhället. Intersektionalitet är ett akademiskt verktyg, och kan mycket väl användas just som ett sådant, av akademiker som inte gör anspråk på att tillhöra en viss politisk åskådning. Men om man kämpar för jämlikhet och har de teoretiska verktygen (intersektionalitet och förtryckssamverkanidéer) till hjälp för att se ojämlikheter sprungna ur könsmaktsordning, heteronorm, rasism och kapitalism, är den logiska konsekvensen att man också för en kamp mot alla dessa maktordningar. Att ha en medvetenhet om klass bildar grund för klasskamp, och så vidare. Begreppet förtryckssamverkan kan här enligt mig fungera bättre än intersektionalitet. Det förpliktigar. Det talar klarspråk, vi pratar om förtryck här och det går inte att gömma i en akademisk avhandling, det måste bekämpas.

Postmodernt flum vs dammig klassanalys

När intersektionalitetsbegreppet seglade upp i samhällsdebatten blev det med ens glödhett. Feminister började rabbla ramsan kön-klassetnicitet-sexualitet, nervöst undrande om de verkligen fått med allt. Vänsterdebattörer luftade sin befogade oro över att klasskampen hamnar på undantag när normerna hamnar i fokus. Ofta uppstår samma två poler i varje debatt och diskussion som berör förtryckssamverkan eller intersektionalitet. Och samma knep för att misskreditera motståndarsidan dyker upp varje gång. Den ena sidan utmålas som postmodernt flummig och identitetspolitisk. ”Identitetspolitik” brukar användas för att avfärda frågor kring etnicitet och sexualitet som särintressen, privata erfarenheter eller minoritetsfrågor, till skillnad från den kollektiva frågan om klass. Den andra sidan anklagas för att ha en dammig klassanalys från början av 1900-talet där arbetaren alltid är en vit man. Att bara för att man betonar kampen mot klassamhället skulle man automatiskt sakna insikter om övriga kamper. Ofta är båda sidorna mer nyanserade än så, ibland inte. Klyftan är fortfarande djup mellan materiell och kulturell kamp, mellan klasskamp och anti-diskrimineringspolitik. Iris Marion Young och Judith Butler är två teoretiker som bidragit till att försöka överbrygga den klyftan. I Merely cultural visar Butler på heteronormativitetens materiella rötter och hur heteronormatvitet utgör en bärande del i det kapitalistiska systemet. Marion Young skisserar i Förtryckets fem ansikten en alternativ modell för att förstå förtryck, vilken grupp det än riktar sig mot, i stället för att utgå ifrån sexism, rasism och så vidare. Jag kommer inte gå djupare in på dessa två texter, men det är läsning jag starkt rekommenderar.

Anarkismen och förtrycken

Tankar om förtryckssamverkan har vuxit fram som en kritik av endimensionella maktförståelser. Att de fått fäste i anarkistiska sammanhang är naturligt. Susan L Brown skriver: ”Anarkism går bortom de flesta andra frihetsrörelser i sitt motstånd mot förtryck, vilken form det än tar, utan att fästa prioriteten vid ett förtryck framför ett annat. Till skillnad från de flesta andra politiska rörelser förstår anarkismen att alla förtryck är ömsesidigt förstärkande; därför fordrar den att frihetskampen utkämpas på fler fronter på samma gång.” Anarkismen som sådan öppnar upp för en bredare kamp mot förtryck grundade på klass, etnicitet, kön, sexualitet och så vidare. Kategorier som lätt kan ställa till analytiska problem för andra ideologier. Har man grundat hela sin ideologi på arbetarklassen som enhet och endast motsättningen mellan arbete och kapital kan det bli problematiskt när någon påpekar att det finns motstridiga intressen och skilda villkoren som finns inom arbetarklassen. Det anarkistiska angreppssättet, att problematisera makten som sådan, skulle kunna ha större möjligheter att hantera det. Bang-redaktören Malena Rydell redogjorde för några år sedan för intersektionalitetsdebatten och efterlyste en ny politisk aktör, då radikalfeministen är för insnöad på genus, marxisten på kapitalism och liberalen är allmänt historielös. Varför inte damma av en gammal och i den etablerade politiska debatten bespottad bekant? Anarkisten!


Begreppen och bakgrunden

Intersektionalitet

Begreppet intersektionalitet har växt fram inom den akademiska världen och där menar man att man började prata om det på 80-talet i USA, och först nu på senare år i Sverige. Här lanserades det av Diana Mulinari och Paulina de los Reyes. Men tankarna kommer inte ur ett akademiskt sammanhang, utan ur aktivistiska sammanhang, och fanns långt innan ordet hade kläckts. Det kom ur år av frustration och kritik inom kvinnorörelsen och medborgarrättsrörelsen under 1960- och 70-talen. Kvinnorna i black power-rörelsen ifrågasatte den manliga dominansen och det manliga synsättet där, men riktade samtidigt kritik mot en vit medelklassig kvinnorörelse. En antologi om svarta kvinnors liv som gavs ut under denna tid hette All the blacks are men, all the women are white, but some of us are brave. En ganska talande titel. Det fanns ingen teori för positionen som båda svart och kvinna och man osynliggjordes inom så väl feminismen som black power rörelsen. Det skrevs flera antologier av svarta radikala feminister under de här åren och i dessa texter finns alltid perspektiven på kön, klass och etnicitet närvarande, helt enkelt för att man inte kan bortse från de här olika maktordningarna om de möts i ens eget liv. Ingens liv är opåverkat av maktordningarna. Men som priviligerad i en maktordning är det lättare att glömma den, eller bortse från den. Därav den vita medelklassprägeln på andra vågens feministrörelse. Andra vågens kvinnorörelse kritiserades också av anarkafeminister som påpekade att rörelsens inre hierarkier som väl stämde överens med det omgivande samhällets. De menade att man som feminist borde motsätta sig alla former av hierarkier; inte jobba för att få in kvinnor på chefspositioner och politiska höjdarjobb. Den här kritiken har löpt som en röd tråd bland socialistiska och anarkistiska kvinnor under hela 1900-talet. Även lesbiska feministers analys av kvinnoförtrycket och den obligatoriska heterosexualiteten och kritiken av kvinnorörelsens heteronorm och ibland även dess homofobi, är exempel på intersektionell analys.

Triple oppression och förtryckssamverkan

Texten Three Into One: The Triple Oppression of Racism, Sexism and Class utgör grunden för triple oppression-teorin. Dokumentet sammanställdes av Klaus Viehmann och är ett resultat av långa diskussioner mellan kvinnor och män inom den tyska vänstern, huvudsakligen förda genom brevväxling mellan politiska fångar. Dessa brev låg sedan till grund för texten. Ursprunget till teorin är detsamma som bakgrunden till intersektionalitetsbegreppet. Kvinnliga kamraters kritik av vänstern, svarta kvinnors kritik av såväl den feministiska rörelsen som av vänstern. Texten redogör för hur kapitalism, patriarkat och rasism är sammanlänkade med varandra och måste bekämpas parallellt. I texten definieras några centrala begrepp såhär: Klasskamp: Kamp mot kapitalistiskt förtryck utövat av arbetare och de som solidariserar sig med dem. Antipatriarkal kamp: Utövas av kvinnor och dem som solidariserar sig med dem. Antirasistisk kamp: Utövas av svarta och dem som solidariserar sig med dem. (”Svart” används här som ett politiskt uttryck för alla som utsätts för vit rasism.) Antiimperialistisk kamp: Utövas av den så kallade ”tredje världens” befrielserörelser och dem som solidariserar sig med dem. Texten utgår från dessa begrepp men poängen är att de egentligen inte går att separera på detta sätt. I Sverige översatte man triple oppression till förtryckssamverkan och öppnade på så sätt också upp för att lägga till fler förtryck i analysen, exempelvis heterosexism.

Identitetspolitik

Så kallas ibland den politik som syftar till erkännande och uppvärdering av missgynnade grupper.

Klassism

Begreppet klassism började användas på 80-talet. Tvärtemot den konfliktlinje som brukar uppstå mellan marxister och de som förespråkar begreppet klassism som ett analysverktyg, så handlade den första användningen i akademiska sammanhang faktiskt om marxistiskt tänkande. I en studie av nordamerikansk sociologisk litteratur konstaterade William D Maslow att det inom sociologin fanns ett klassbaserat partiskhet som gjorde att marxistiskt tänkande fick ytterst lite utrymme inom sociologin. Han slog fast att klassism utgjorde den grund som såväl rättfärdigade fortsatt exploatering av arbetare som att beröva kritiskt marxistiskt tänkande från sin akademiska legitimitet. Därefter har klassism oftast dykt upp i litteratur som behandlar intersektionalitet. Ibland definierat som klassbaserade fördomar och diskriminering utifrån klass och ibland som ett system för klassförtryck där såväl ekonomisk exploatering som diskriminering ingår. Oftast används det som en analogi till rasism och sexism och tar fasta på diskrimineringssidan av förtrycket. Det är så det har använts i svensk debatt och fokus har oftast legat på medelklassens attityder gentemot arbetare och fattiga.

Annie Hellquist