I väntan på det totala sammanbrottet

En läsning av Silvia Avallones roman Marina Bellezza

Att bli vuxen i början av 2000-talet är en speciell historia. Alla löften, begär och möjligheter. Res! Studera! Starta företag! Skriv en bok! Sök till en dokusåpa!

Och alla misslyckanden och stängda dörrar. För de flesta av oss blir vuxenlivet aldrig något särskilt. Vi pluggar, för det är enklare att få CSN än ett jobb. Vi reser till något land i tredje världen, där det är billigt att bli full men den koloniala eftersmaken är bitter. Eller så går vi från låglönejobb till låglönejobb, om det är det vi lärt oss att göra.

Silvia Avallones senaste roman Marina Bellezza handlar om att bli vuxen på 2000-talet. I en by i bergen i den ekonomiska krisens Italien, närmare bestämt. Boken handlar om att hitta sin väg i ett landskap där alla alternativ är dåliga, den handlar om att försöka vara människa och inte bara marionett, den handlar om att tveka och vela och ändra sig.

Jag vill inte bli rik, jag vill inte bli känd, jag vill inte hela tiden tänka på om jag har mer eller mindre än andra!”

Kapitalismen är obeständig och svekfull. Även den som lyckats med bedriften att få ett medelklassjobb framför en dator kan plötsligt finna sig själv hos en jobbcoach eller i Försäkringskassans statistik över sjukskrivningar. Och även i det samhälle där ekonomins hjul fortfarande rullar närs skräcken: Nedläggning! Utlokalisering! Inga jobb! Kris! Att lönerna sänks, miljökrav inte kan uppfyllas och arbetsrätt behöver kompromissas bort är till slut inget annat än det enda logiska.

Vilka är alternativen? Silvia Avallones karaktärer berättar om två av dem. Andrea vill hoppa av samhället, ta över farfaderns gammalmodiga gård, gå tillbaka i tiden. Marina vill framåt, vill bli stjärna och tjäna stora pengar, vill ta kontroll över historien och klättra upp till toppen av hierarkin.

Andrea återvände till sina experiment i det blivande mejeriet och Marina åkte till tevehuset. Ett omaka par, men kanske skulle det visa sig att det inte var så konstigt. Hon hade i alla fall ett jobb, och han också, om allt gick bra. … Och varför skulle saker och ting gå fel? För att det inte är så enkelt.

För att man inte rår över livet. Och framför allt för att man får bära skulden för sådant som andra har gjort, särskilt ens föräldrar.

Det är lätt att känna sig förvirrad i 2000-talet. Ena stunden vill man konsumera skiten ur jordklotet, maxa och inte tänka på morgondagen. Nätshoppa i natten, pengar är ju ändå imaginära. Klippa håret på fin salong, klä sig moderiktigt, delta i de sociala spelen, bete sig som man sett på tv. Andra stunden vill man flytta ut på landet, bli självförsörjande och ta adjö av samhället. Börja ett annat liv, där dagliga sysslor och relationer är helt andra än idag. Både Andrea och Marina finns inom oss och beslutet är alldeles för svårt. Tanken på att välja bort gör för ont. Tanken på att stanna kvar i meningslösheten är även den allt för smärtsam.

Djuren känner när det är en solförmörkelse eller jordbävning på gång, sa hon. De börjar springa i väg och gömma sig i flera dagar innan. Jag tror att vi är som de. Vi har känt på oss att det blir en solförmörkelse och har flyttat hit upp.

Vi går i väntans tider. Vi väntar på systemens sammanbrott. Det ekonomiska, det ekologiska. Också det sociala, kulturella? Måste vi lära oss att leva och interagera på ett helt nytt sätt, kan vi öva på det eller är det möjligt först när det är dags – när den totala krisen är ett faktum? Sanningen är kanske att vi som blev vuxna i början av 2000-talet inte kommer att få vara med då, när det avgörs. Vi kommer alltid att pendla mellan kapitalismens begär och äcklet över oss själva och vår samtid. Det är det som är vår lott, vår ångest. Sanningen är kanske att krisen redan är här, att sammanbrottet pågår och skenet bedrar. Och att vi som fortfarande har möjlighet att välja behöver ta oss samman.

Somliga hade redan börjat säga det i tidningar och på teve: Framtiden var en återgång. I och med krisen hade allt ifrågasatts, det var slut på sötebrödsdagarna. Andrea hade begripit det för ett bra ta sedan och hans resonemang var vattentätt.

Hur kan vi förstå tiden. Hur kan vi acceptera att vi måste släppa vissa privilegier, vissa bekvämligheter, men ändå inte acceptera att gå bakåt. Inte acceptera mörker, misär och isolering. Det måste finnas fler stigar än dem som Andrea och Marina väljer. Alternativ som varken handlar om ensamma jordbruksprojekt eller att betrakta när siffrorna på kontoutdraget blir fler och färre och fler igen.

Hur rustar vi oss? Genom att läsa, tänka, känna, göra. Använda våra hjärnor, hjärtan och händer. Sörja det som måste offras och kämpa för det vi inte vill vara utan. Försöka förstå vad det är som känns när vi shoppar ännu en t-shirt på rean. Avvänja oss och fylla tomrummen inom oss med annat än konsumtion. Prova vad som händer i kroppen när vi arbetar med den, inte för någon annans profit utan för vårt eget dagliga bröd. Prata om det och skapa nya kollektiv – kanske inte främst utifrån gemensamma erfarenheter av förtryck och identiteter. Men utifrån gemensamma projekt och drömmar.

Historien slutar med ett hopp rakt ut i mörkret.
Och man måste hoppa.

Moa Candil

 

Om boken: Marina Bellezza av Silvia Avallone
finns att låna på minst 56 bibliotek i Sverige:
http://libris.kb.se/bib/17505217
Översättning Johanna Hedberg
Natur & Kultur, 2015