Kvartersorganisering – i Spanien och Sverige

Grannar mot fascism. Bild ur en av FABZ’ Youtube-videor.

 

Från många håll i Sverige hör vi om vräkningar och lyxrenoveringar. Om hyror som ökar med över hundra procent, om boende som luras att skriva på sämre kontrakt och blir av med sina hyresrätter. Men vi hör också om ett växande motstånd.

Anarkaskrivgruppen bjöd in Nieves Boj från Zaragoza, Spanien, för att berätta om sina erfarenheter.

I Spanien finns en lång tradition av kvartersorganisering. Grannar går ihop för att ställa krav på politiker och hyresvärdar, och på andra sätt ta hand om varandra. Under senare års ekonomiska kris har detta varit oumbärligt för många.

Nieves Boj är ordförande för FABZ, Federación de Asociaciones de Barrios de Zaragoza. FABZ är alltså en sammanslutning av alla kvarters- och stadsdelsföreningar i Zaragoza. I dagsläget finns 55 sådana granngrupper i staden. Nieves Boj är dessutom aktiv i den anarkosyndikalistiska fackföreningen CGT.

Hösten 2017 arrangerade Anarkaskrivgruppen en presentation och öppen diskussion i Stockholm. Förutom Nieves Boj deltog även boende från olika delar av Stockholm, varav flera just nu hotas av uppsagda kontrakt eller höjda hyror.

 

En lång historia

Historien om dagens spanska kvartersorganisering börjar på 1970-talet under fascistdiktaturen. Kampen har på ett sätt alltid varit politisk, säger Nieves Boj, men kraven handlade om grundläggande behov. Vatten, bostäder, el, utbildning, kollektivtrafik.

Diktaturen såg helt enkelt inte till att sådana behov tillgodosågs, särskilt inte i arbetarkvarteren.

1975 dog diktatorn Franco och samhällsförändringen tog fart, även om det tog flera år. Från 1979 och framåt, när den så kallade demokratin började få fäste, fortsatte dock samma kamp i granngrupperna, berättar Nieves Boj.

Den fick snarare ny energi när diktaturen föll och fler frågor tillkom: medborgarinflytande, att förbättra omständigheterna i slumområden, miljöaspekter, parker i staden.
I dag är kampen till stor del densamma, mycket handlar om att förbättra boendesituationen. Men en fråga har dessutom tillkommit, eller kommit tillbaka: kamp mot fascismen som åter växer i Europa.

I dagens Spanien äger många sina lägenheter. Det är en tradition som kommer uppifrån, säger Nieves Boj. I Spanien flyttade många från landsbygden till städer under 1950-talet. De övertalades att köpa lägenheter. De är gamla nu och ett vanligt problem är att husen är dåligt byggda från början och ofta saknar hissar.

Men granngruppernas kamp – Nieves Boj understryker ordet – har gett resultat! De har i många fall lyckats få kommunen att bekosta hissar. Och bostäder får numer inte säljas på tio år efter renovering för att undvika spekulation. Att renovera bara för att kunna sälja dyrt ska inte vara en affärsidé.

 

Kampen fortsätter
Nieves Boj understryker att möteslokaler är mycket viktiga. En fysisk plats kan vara det viktigaste att starta med, oavsett om man får den på laglig väg eller inte.

Flera kamper är aktuella i dag. Ett konkret problem i Spanien är elen. Den är mycket dyr. ”Energifattigdom” har blivit ett begrepp. Det är inte ovanligt att människor helt enkelt inte har råd att betala räkningen och då stängs elen av.

Ett viktigt slagord är ”Inga hus utan folk, inget folk utan hus!” För det finns många fastigheter som står tomma. Särskilt under bostadsbubblans tid i början av 00-talet byggdes ofantligt många nya bostäder. Det var billigare att ta lån och köpa lägenhet än att betala vanlig hyra, något som lockade många men förstås främst var en god affär för bankerna. Staten drev på genom att subventionera lån men inte hyror. Men när krisen kom och folk inte längre kunde betala gick ägandet av många bostadshus över till bankerna.

Den förra regeringen i Spanien, med en premiärminister från socialistpartiet, började införa att folk skulle kunna få bidrag till sin hyra, men detta försvann när högern tog tillbaka makten 2011. Då hade bostadsbubblan redan spruckit och många som inte kunde betala till banken blev helt enkelt utslängda. De senaste två, tre åren har allt fler av dem som hyr också börjat vräkas, berättar Nieves Boj.

Under 2000-talet har gentrifieringen tagit fart på allvar i Spanien. Alltså att stadsdelar ganska medvetet förändras för att folk med pengar ska vilja bo där. Hyror höjs, det byggs nytt, fattiga göms undan eller vräks, det ordnas ”trevliga kulturella aktiviteter”. Detta är även bakgrunden till de protester mot turism som hållits i olika spanska städer de senaste åren. Det är inte mot turisterna i sig, säger Nieves Boj, utan mot bostadspolitiken. Man har kunnat hyra ut lägenheter hundratals gånger om året till turister som gärna betalar för några nätter i en charmig tvåa i en central stadsdel. De som faktiskt behöver bo i staden har inte en chans.

 

Från förhandling till ockupation
Det viktigaste med granngrupperna är ändå, säger Nieves Boj, att bygga upp ett socialt stöd i området. Att skapa förståelse för systemet, föra in en klassanalys i det som sker. Många grupper har lyckats att faktiskt stoppa vräkningar – genom allt från kampanjer till fysiska blockader av hus. Grupperna har även förhandlat med bankerna (som ofta äger fastigheterna) och kommuner och lyckats få till en så kallad ”social hyressättning”, det vill säga rimliga hyror för de boende.

Ett annat sätt är att helt enkelt stå utanför bankens kontor dag efter dag och sprida information om hur banken agerar som fastighetsägare. Det är väldigt dålig reklam för bankens kunder och ger ofta resultat. Det förekommer också ockupationer, även av banker. ”Vi trodde vi skulle bli fysiskt utslängda på en gång, men i stället gick banken med på att förhandla”, säger Nieves Boj.

Kampen för sig själv vidare. De som fått stöd av utomstående vid en vräkning, hjälper sedan ofta till när några i andra kvarter hotas av samma sak. Det går att säga nej, att vägra, betonar Nieves. Ett viktigt slagord är ”Ja, vi kan göra det” – att tro på att det går att vinna. När de försöker slänga ut oss kan vi fysiskt vägra, vi kan vägra även när polisen kommer, säger Nieves Boj.

Hennes sammanfattning lyder: Att gå ihop med sina grannar och andra organisationer i området är ingen garanti för att vinna. Men att inte ens försöka göra det, det är en garanti för att förlora.

 

Tillbaka till Sverige

Situationen i Sverige är förstås delvis annorlunda. Men sätten att kämpa på kan ändå vara lika. Man måste föra parallella kamper, säger Nieves Boj: påtryckningar för att ändra lagen, skaffa sig kunskap och utnyttja juridiken till sin fördel, uppmärksamma andra i området på vad som händer, fysiskt vägra.

Tillsammans mot hyresvärden i Hagsätra.

Den svenska Hyresgästföreningen ses i dag nästan som en institution och är knappast radikal på central nivå. Men den började ungefär som de spanska granngrupperna, påminner en deltagare på mötet om. De lokala hyresgästföreningarna förde en hård kamp på 1930-talet. De hyresstrejkade, de satte hus i blockad (alltså uppmanade människor att inte hyra i vissa hus, att bryta mot det var osolidariskt, ungefär som att vara strejkbrytare). Parallellen till hur de stora svenska fackföreningarna utvecklats är uppenbar – från kamp, till att halvhjärtat försöka stå emot försämringar.

Som den svenska bostadssituationen ser ut verkar en radikalisering av hyresgästskampen nästan oundviklig. Antagligen är det dags att starta nya lokala hyresgästföreningar igen, i stället för att hoppas på att den stora Hyresgästföreningen ska vakna, säger ytterligare en deltagare.

Och därefter övergår föredraget till en praktisk diskussion, utbyten av tips och strategier, som vi överlåter till de berörda boende att gå vidare med.

 

Anarkaskrivgruppen