När ultras skakade den turkiska regeringen

Våren 2013 exploderade en folklig resning i Turkiet. Den blev även startskottet för en historisk enighet mellan bittra fotbollsrivaler, en kraft som ingen politisk rörelse längre vågar underskatta, skriver Ekim Caglar, som var på plats i Istanbul tillsammans med andra i ultrasgruppen Çarşı.

Carsi i Gezi-parken

 

Bakgrund, Gezi-protesterna:
Under maj 2013 ockuperade ett par hundra personer Gezi-parken i Taksim, centrala Istanbul. Protester riktades mot en planerad rivning av parken till förmån för ett köpcenterbygge. Polisen attackerade parken med tårgas och vattenkanoner, men demonstranterna återsamlades, mobiliserade nästan samtliga oppositionella läger och återockuperade Gezi.
Flera miljoner människor deltog aktivt i motståndet och protester genomfördes i nästan samtliga städer i Turkiet, för att sedan avta och byta skepnad efter polisens stormning av Gezi-parken 15 juni.

Läktarna och gatorna
I början av maj 2013 är huliganism är ett hett debattämne bland politiker och experter i Turkiet. De talar om behovet av akuta åtgärder mot våldet. Upprinnelsen är derbyt mellan Fenerbahçe och Galatasaray den 12 maj. Efter matchen knivhöggs den 20-årige Fenerbahçe-supportern Burak Yıldırımtill döds av en grupp Galatasaray-anhängare.

Några veckor senare är läget annorlunda. Det krävdes ett uppror av sällan skådat slag i Turkiets historia för att göra slut på föreställningen om att breda skaror av supportrar vill döda varandra. Den resning som inleddes med protesterna i Gezi Parkı i centrala Istanbul visade att vitt skilda politiska läger kan samarbeta. Den visade också att supportrar kan mobilisera i åtminstone lika stor utsträckning som politiska organisationer.

Distinktionen mellan läktarna och gatorna blev irrelevant. Det här var upproret där vi inte visste om vi i första hand var supportrar eller demonstranter. Vi lärde oss att bokstavligen knyta samman halsdukar från olika lag och gå sida vid sida i protester mot regeringen. Snart var begreppet ”Istanbul United”, där Istanbuls tre storklubbars supportrar visade solidaritet med varandra, ett faktum. Någon sådan klubb kommer naturligtvis aldrig bildas, men halsdukar och tröjor med kombinerade färger och klubbemblem började snabbt säljas tillsammans med gasmasker och sprayburkar av påpassliga gatuförsäljare i området kring Taksim.

Gemensam frustration

Även vi nattväktare, som bevakade Gezi-parken dygnet runt redan veckan innan upproret, blev förvånade när det bröt loss. Historiska konflikter rörande religion och ideologi lades på många sätt åt sidan. Därför kunde olika etniska och religiösa grupper, nationalister, kommunister, hbtq-personer och fotbollssupportrar för första gången driva politiska frågor tillsammans på torgen runtom i Turkiet.

Upproret kallas ibland slarvigt för ”medelklassungdomarnas revolt”, trots att de traditionella arbetarorganisationerna också slöt upp, liksom de hemlösa och limsniffande ungdomar vars hem alltid har varit Gezi-parken efter mörkrets inbrott.

Den gemensamma känslan för demonstranterna, även om det sällan uttalades i konkreta krav, var att deras utrymme att leva fritt blivit alltmer begränsat av det styrande konservativa AKP (Adalet ve Kalkınma Partisi, Rättvise- och utvecklingspartiet).

För supportrar som annars inte bryr sig om ett grönområde i centrala Istanbul kunde frustrationen över strängare läktarregler rörande alkohol, allt högre biljettpriser eller begränsningar i mottagandet av bortasupportrar kanaliseras genom protesterna. Alla hade sina skäl att demonstrera, och en inkluderande proteströrelse blev den naturliga samlingsplatsen.

Spruta er tårgas”

När den första vågen av polisrepression lagt sig var den löst sammansatta konstellationen helt plötsligt sammansvetsad, inte minst tack vare de färska erfarenheterna av att kollektivt övervinna rädslor.

I tårgasregnen kom Turkiets nya, inofficiella nationalsång att bli en gammal fotbollsramsa:

Sık bakalım, sık bakalım – Spruta på, spruta på
Biber gazı sık bakalım – Spruta er tårgas
Kaskını çıkar – Ta av dig hjälmen
Copunu bırak – Släpp batongen
Delikanlı kim bakalım – Så får vi se vem som har hjärta och mod

Från läktarna, till gatorna. Sången som lämnade oss hesa vid barrikaderna var snart på allas läppar. Utvecklingen blev en väckarklocka för många traditionella politiska organisationer som haft svårt att nå ut till folk.

I stället för fanatiska huliganer, uppfattas supportrar nu som viktiga inslag i protesterna i Turkiet. Flera faktorer har varit avgörande i utvecklingen.

Kreativitet och självförtroende

För det första är läktarnas retorik mindre schablonmässig än den som används av exempelvis den traditionella vänstern. Humor och satir är ett område där läktargrupperna är i framkant. Den kreativitet som kännetecknade allt ifrån slagord till spraymålade budskap gav oss ett leende på läpparna, något som sin tur gav ny energi att kämpa.

En andra viktig orsak är det självförtroende som supportrarna utstrålade. De politiska slagfälten må ha varit som en bortamatch för många supportrar, men även ultras som tidigare inte har deltagit i några samhälleliga protester tog snabbt seden dit de kom och började bygga barrikader och ropa sina egna sånger. Den där optimismen som alltid finns inom fotbollen – ”varje match börjar 0-0” och ”bollen är rund” – spred sig snabbt till gatorna. För egen del innebar det att jag alltid tog fram min vanliga matchhalsduk (som naturligtvis ger tur, även om det var samma bit tyg som jag hade runt halsen när jag blev tårgasad och skjuten i ryggen med polisens gummikulor när Gezi tömdes den 15 juni) när det var uppenbart att kvällen skulle bli lång ute på gatorna.

Tillsammans trodde en hel proteströrelse på seger delvis tack vare supportrarna. Och tillsammans gjorde vi oss i ordning som om det var matchdag.

Mod och erfarenheter

En tredje aspekt handlar om likheterna mellan hur supportrar och demonstranter mobiliserar. Att varannan vecka samla sina trupper på hemmaplan och arrangera samlingar och tifon har på många sätt sin motsvarighet i politiska demonstrationer. En läktarsång ger kraft och styrka till de egna och syftar till att bryta ner motståndarna. Känslan av att kunna påverka genom sin aktiva handling är essentiell för alla typer av supporterskap, men även för politik som förs på gatorna. De mekanismer som är gemensamma för politiskt aktiva och supportrar underlättade kommunikationen mellan olika grupper på torgen.

För det fjärde har supportrarna relevanta kunskaper om den turkiska polisens repression. Läktarna har mycket att tillföra en proteströrelse där det i princip bara är sedan länge oppositionella grupper som tidigare har upplevt statens mest våldsamma sida. Många mindre rutinerade demonstranter upplevde en trygghet när det fanns supportrar i närheten. Liknande erfarenheter kan hämtas från protesterna mot Egyptens dåvarande president Hosni Mubarak 2011. Då var ultras från Al Ahli (Ultras Ahlawy) och Zamalek (Ultras White Knight) tongivande vid sammandrabbningarna, med sina regelbundna erfarenheter av att möta polisvåld.

Förhållandet till politik

När upproret blev alltmer politiskt agerade ultrasgrupperna olika. UltrAslan och Genç Fenerbahçeliler, Galatasarays respektive Fenerbahçes största grupper, slöt upp i stora antal under mer eller mindre officiella former vid Gezi-protesterna, men tog avstånd några dagar senare.

Framförallt Beşiktaş’ läktare utmärkte sig åt andra hållet. Ultrasgruppen Çarşı, bildad 1982, är politiskt sett den mest inflytelserika ultrasgruppen i Turkiets historia.

Çarşı började vinna allmänhetens intresse efter spektakulära aktioner, som det tifo som genomfördes tillsammans med Greenpeace mot kärnkraftsbyggen år 2007. Fler och fler uppmärksammade läktarna som en grogrund för sociala rörelser. Akademiker och intellektuella började gradvis förstå läktarnas dynamik och potential (Sema Tuğçe Dikicis sociologiska undersökning Bir Başka Taraftarlık är en av de mer intressanta i ämnet).

Upprorets mästare

Çarşı var sedan tidigare berömda för sina ställningstaganden mot rasism, fascism, homofobi och stadsförnyelseprojekt, och för sina månghövdade korteger under 1 maj-firanden. När en person från Çarşı under upproret kapade en grävmaskin och ropade Beşiktaş-ramsor i walkie-talkien för att sedan jaga polisens vattenkanoner, var legendstatusen ett faktum. När polisen attackerade såg sig människor om efter svartvita klubbfärger, för att se var man kunde lita på att fronten inte skulle brytas. Det gick så långt att man kunde höra affärsinnehavare samtala och hota varandra med ”skärp dig, annars ropar jag på Çarşı!”.

Çarşı är det närmaste man kan komma en social rörelse på Turkiets fotbollsläktare. Gruppen har en tydlig vänstermajoritet som främst utgörs av kommunister och anarkister. Med sin folklighet är de prototypen för en inkluderande och socialt medveten ultrasgrupp.

Till exempel är det på något sätt typiskt att det är Güneş, i folkmun bara kallad abla, ”storasyster”,som driver en av Çarşı-butikerna i myllret i stadsdelen Beşiktaş. Güneş är något äldre än oss andra, hon bjuder alltid på te när hon får syn på dig och slutar aldrig att prata gott om ”våra underbara pojkar som står upp mot polisen”. Även hon är en del av Çarşı, detta fenomen utan medlemskort och stadgar som alla som vill kan vara en del av.

Envishet och hopp

Ultras kan vara en samhällsförändrande kraft, och i det turkiska exemplet var det definitivt Çarşı som var fanbärare. Çarşı-marscherna, som började i den egna stadsdelen och avgick mot Taksim-torget och Gezi-parken, samlade hundratusentals supportrar från alla möjliga lag, men även vanliga medborgare som hade fått upp ögonen för Çarşıs underfundiga humor och bengalbränningar. Till och med min kusin utan fotbollsintresse, som väljer Fenerbahçe om hon måste, såg till att inte missa dessa marscher. Hon och många andra slöt upp, både för att dricka öl och visa enighet.

Çarşı stod för envisheten, glädjen och hoppet. Det var därför mina grannar i kvarteret, de där äldre damerna som väntade vid sina fönster i Beşiktaş, blev galna av glädje och ropade slagord när de upptäckte att vi gick ut från porten på väg till demonstrationerna med svartvita halsdukar.
Med sin kreativitet var det ironiskt nog det svartvita laget som satte färg på upproret.

Repression och framgångar

När ett tjugotal Çarşı-medlemmar arresterades några veckor in i upproret var det ett bittert kvitto på den draghjälp Beşiktaş’ ultras gett protesterna.

På samma sätt kan gruppens kraft och inverkan illustreras med vicepremiärministern Bülent Arınçs felaktiga – och senare dementerade – påstående att Çarşı drog sig ur från protesterna tio dagar in i upproret. För regeringen var det av stor vikt att försöka sänka demonstranternas moral, därför spred man ogrundade rykten om en av upprorets största inspirationskällor.

Mer än ett år efter upproret är Çarşı fortfarande under politiskt tryck. Åtal har väckts mot 35 gruppmedlemmar med hänvisning till ”kupplaner under Gezi-protesterna”, något som fått andra sociala rörelser och landets progressiva kulturetablissemang att solidarisera sig med Beşiktaş’ upproriska supportrar.

Rättegången inleddes den 16 december 2014. Utanför rättegången samlades Besiktas-ultras, andra lags supportrar och oppositionella partier och rörelser, medan flera internationella läktare fylldes med banderoller med stöduttalanden för Carsı. Kuppanklagelserna och rättegången sågs som en politisk markering från regeringens sida av allmänheten och beskrevs som en löjlig fars av Humans Rights Watch.

Vid dagens slut hade utreseförbudet för ultras hävts och rättegången skjutits upp till den 2 april 2015, där ultras väntas frikännas helt från alla anklagelser.

Inte längre folkets opium

Sedan några år är fotbollströjor och halsdukar en lika vanlig attiralj som partiflaggor och Che-tröjor vid demonstrationer. Turkiet upplever en unik trend där flera fotbollsläktare agerar plattform för en radikal och demokratisk gräsrotsorganisering.

I dag finns det mer eller mindre tydligt politiskt progressiva grupper som Şimşekler (Adana Demirspor), FenerbahCHE, Sol Açık (Fenerbahçe), Halkın Takımı (Beşiktaş), Tekyumruk (Galatasaray), YaBasta (Göztepe), KemenCHE (Trabzonspor) och Karakızıl (Gençlerbirliği). Vissa av grupperna är inflytelserika, andra är små, men tillsammans visar de på att supportrarna blir alltmer politiska. Det har synts vid 1 maj-demonstrationer och i kampanjer mot att den öppet homosexuelle Halil İbrahim Dinçdağ har vägrats utöva sitt domaryrke.

Det som somliga intellektuella kallade ”ett opium lika effektivt som religion” är nu en synlig och kännbar kraft för social förändring i det turkiska samhället.

Konflikter att vänta

2000-talets explosion av politiska grupper på läktarna nådde sin kulmen under upproret som inleddes i maj 2013. Även regeringsvänliga ultras, koncentrerade i premiärminister Erdoğans hemkvarter i Kasımpaşa, inspirerades av sina oppositionellt sinnade motsvarigheter och kunde med polishjälp jaga demonstranter med slagträn och köttyxor på Istanbuls gator, iförda klubbens blåvita dress. Samma år chockades även firande människor under internationella kvinnodagen när Bursaspors bortafölje attackerade demonstranter och skadade tio kvinnor.

Det politiserade läktarlivet med allt skarpare ideologiska linjer är sålunda ett faktum i dag. Rivaliteten mellan olika klubbar är inte bortglömd, och fler konflikter mellan en tyst regeringsvänlig massa på läktare där oppositionella blir allt mer synliga kan väntas. Regeringens införande av de mycket impopulära elektroniska biljetterna 2014, där ett särskilt kort behövs för att köpa biljetter, har i princip tömt läktarna på supportrar. Samtidigt har ultras fått nya frågor att enas kring.

Vad som händer på sikt vågar få spekulera om, men ultras är numera en grupp i samhället som är farlig att provocera för makten.

Ekim Caglar
är statsvetare och frilansskribent.

En version av denna artikel har tidigare publicerats i den norska fotbollstidningen Josimar, samt i tidningen Brand #4 2014 – läs mer här!