Rojava utan illusioner

kobane

Händelserna i Rojava utgör en strimma hopp. De tycks vara ett löfte om att en progressiv social utveckling är möjlig. Situationen diskuteras inte minst i Turkiet där en del anarkister reser till Rojava för att delta i kampen.
Den här texten publicerades ursprungligen på turkiska på forumet Servet Düşmanı och har spritts på engelska under rubriken Rojava: Fantasies and Realities. Den diskuterar lockelsen att övervärdera dessa händelser, att tillskriva dem som kämpar i Rojava något de inte kan vara, och att det endast går att skapa ett alternativ till kapitalism genom en internationell, revolutionär organisering.

Denna översatta version kommer även vara med i tidningen Brand #1 2015.

Kobanes motstånd mot Islamiska Staten har dragit till sig uppmärksamhet från revolutionärer runt hela världen. Kamrater världen över har visat sin solidaritet med detta motstånd. Detta internationella ställningstagande är utan tvivel viktigt för människorna som kämpar i Kobane. Men vi kommer att bli besvikna om vi inte analyserar det som faktiskt händer utan väljer att ägna oss åt romantisering. Om vi ska kunna skapa ett globalt revolutionärt alternativ, vilket verkligen behövs, måste vi vara klarsynta och realistiska.

Solidariteten med dem som kämpar i Kobane visar på vikten av att skapa ett internationellt nätverk, där anarkister och frihetliga kommunister kan diskutera lokala och globala frågor och visa solidaritet i pågående kamper. Denna internationalitet har saknats de senaste fyra åren under de sociala uppror som ägt rum på många platser i världen. Vi kände inte minst behovet av detta under upproren i Turkiet under juni 2013.

Vi måste diskutera Rojava utan illusioner. Det är inte helt lätt att utvärdera händelser som fortfarande pågår. Antaganden som görs mot bakgrund av känslor av oro och desperation gör det ännu svårare för oss att ge några konstruktiva svar. Idag finns det finns det ingen effektiv revolutionär rörelse med sin grund i klassorganisering någonstans i världen. De rörelser som uppstår riskerar att snabbt försvinna, antingen genom en hård repression eller genom att de blir införlivade i systemet. Detta verkar vara anledningen till att många tolkar in en överdriven betydelse i den struktur som uppstått i Rojava.

Men om vi har misslyckats med att skapa revolutionära alternativ där vi bor ska vi inte lägga bördan av detta misslyckande på Rojavas kämpande människors skuldror. Området är omringat av imperialistiska block och repressiva och reaktionära regimer. Brutala jihadistiska organisationer som IS har frodats i denna omgivning. Ekonomin är till stor del baserad på jordbruk. Det är fel att tillskriva Rojava något som det inte är eller kan vara, att skuldbelägga människor som kämpar för sina liv för att förvänta sig stöd från koalitionsstyrkor, eller att beskylla dem för att utföra en revolution ”på fel sätt”.

Kampens begränsningar

Först och främst måste vi inse att händelserna i Rojava har progressiva inslag, till exempel att det sker viktiga framsteg i kvinnors rättigheter, att man söker skapa en struktur som erkänner sociala rättigheter och att andra religiösa och etniska grupper ges en plats i administrationen. Men den framväxande strukturen söker inte att avskaffa privat egendom, vilket skulle vara att avskaffa klassamhället. Klansystemet kvarstår och klanledare har tagit plats i administrationen. Det rör sig inte om att avskaffa den feodala eller kapitalistiska produktionen, utan att försöka skapa en demokratisk nation, så som de själva uttrycker det. Vi måste också minnas att partiet PYD är en del av en politisk rörelse som i 35 år har strävat efter nationell befrielse, ledd av Abdullah Öcalan. De politiska begränsningarna som alla nationellt orienterade rörelser är vidhäftade med gäller även PYD.

Rojavas samhällskontrakt definierar den demokratiska konfederalismen som grunden för det politiska systemet. Några rader i introduktionen, skrivna av Öcalan, förtjänar att uppmärksammas: ”Detta system erkänner etniska, religiösa och klasskillnader på en social bas (…) Tre lagsystem ska gälla i Kurdistan: EU-lagar, enhetsstaten lag, demokratisk konfederal lag.”

Sammanfattningsvis skriver man att klassamhället kommer att kvarstå och att det federala politiska systemet kommer att vara kompatibelt med det globala systemet och nationalstaten. Artikel 8 i kontraktet, under rubriken personliga och politiska rättigheter och friheter, försvarar den privata äganderätten. Under rubriken ”grundläggande skyldigheter” skriver man om obligatorisk militär tjänstgöring: ”I händelse av krig och ett nödvändigt självförsvar, som ett krav på patriotism, finns det en skyldighet att aktivt ansluta sig till försvaret av hemlandet och försvaret av de grundläggande rättigheterna och friheterna.” Samhällskontraktet anger att målet inte är politisk makt, men inte heller en nedmontering av statsapparaten. Att uppnå autonomi kommer alltså att ske inom existerande nationalstater. Det sociala kontraktet i sin helhet verkar inte ta steget bortom det borgerliga demokratiska systemet som kallas för demokratisk konfedaralism.

Bilder på två kvinnor har spridits i media, en som är tagen under det spanska inbördeskriget och en annan från Rojava. Det finns en likhet mellan dessa två kvinnor som kämpar för sina friheter, men människorna som kämpar mot IS i Rojava har inte samma mål som arbetarna och de fattiga bönderna hade, som ville avskaffa både nationalstaten och äganderätten. Det finns också en allvarlig skillnad mellan dessa två kamper vad det gäller förutsättningar och framväxt, klasspositionen hos subjekten, den politiska åskådningen hos de som leder processen samt styrkan hos den globala revolutionära rörelsen. I den rådande situationen går det inte att bli förvånad eller att klandra PYD, inte ens om de skulle överge sin nuvarande position, för att skapa en allians med globala och lokala makter i kampen mot IS.

Vi kan inte förvänta oss av dem som kämpar i Kobane att de ska avskaffa kapitalets globala hegemoni eller kunna motsätta sig denna hegemoni långsiktigt. En sådan uppgift kan bara utföras av en stark global klassorganisering och ett revolutionärt alternativ.

Revolutionär organisering – var vi än är

Kapitalismen är i en global kris och imperialister försöker att överkomma detta genom att exportera krig till världens alla hörn. Tillsammans med de repressiva regimerna har detta gjort Syrien och Irak till helvetet på jorden. Ett revolutionärt alternativ är inte tillgängligt. Motståndet i Ukraina mot den den pro-ryska och korrupta regeringen resulterade i att fascistsstödda pro-EU-grupper kom till makten och att kriget mellan två imperialistiska grupper fortsätter. Rasism och fascism är på stark frammarsch i de europeiska länderna. I Turkiet avlöser de politiska kriserna varandra och de etniska klyftorna i samhället ökar. Under dessa omständigheter framstår Rojava som en livlina att hålla fast vid. Men vi måste inse att Rojava är attackerat av såväl IS som Turkiet, Barzani och den syriska befrielsearmén. Så länge som Rojava inte understöds av ett globalt revolutionärt alternativ, kommer det inte vara lätt för Rojava att ens kunna hålla kvar sin nuvarande position.

För att fysiskt och politisk kunna försvara Rojava måste vi skapa en klassbaserad organisering och kamp, ett starkt och globalt revolutionärt alternativ. Detta gäller även för att förhindra en fördjupning av etniska och religiösa konflikter, eller att arbetare glider in i högerradikalitet på grund av kapitalismens globala kris.

Solidaritet med Kobane är nödvändigt men inte tillräckligt. Utöver detta måste vi diskutera vad som bör göras för att skapa en global revolutionär organisering var vi än är. Detta är inte bara avgörande för dem som kämpar i Kobane utan för miljontals arbetare över hela världen.

Zafer Onat

Översättning: Linn Spross.

Denna text – och många andra med liknande ämnen – återfinns även i Brand #1 2015, tema Arabisk höst – kurdisk vår. http://tidningenbrand.se/